Europa och resten av världen

Livets uppkomst har alltid varit en gåta. Kyrkan har haft sin version för att tillgodose andlighetens krav.
Verkligheten har varit något annat. Före månniskorna fanns en annorlunda planet jorden.
Den befolkades av dinausaurier som var väsenskilda från människan. Dessa stora djur behärskade hela jordklotet.
De fanns i olika skepnader från 20 meter långa växtätare till mindre rovdjur. De hade ett gemensamt att de lade ägg för att föröka sig.
Dock fanns även däggdjur. Men de var mindre dominerande och levde skyddade i gångar och grottor under jord.
Vi skulle kunna jämföra dem med nutidens råttor. Dessutom fanns insekter av olika slag.
Skorpioner getingar m.fl. Krokodiler och sköldpaddor fanns också. Så kom katastrofen som förändrade allt.
En stor asteroid träffade planeten jorden. Hela planeten sattes i brand och därefter blev det en sträng vinter.
Vintern berodde på det enorma rökmoln som under sex månader omslöt jorden. Evig natt med stark kyla ersatte paradisklimatet.
Det liv som överlevde bränderna var de som fanns gömda under jord eller i vattendrag.
Den stränga vintern dödade alla dinausarierna. Deras ägg kunde inte undkomma brand eller sträng vinter.
Kvar blev många insekter som tagit skydd under jord och vattenlevande varelser som fiskar, krokodiler eller sköldpaddor.

Dessutom många små däggdjur som råttor m.m.

Från dessa små däggdjur och andra började livet på jorden förnyas.
Under årmiljoner förändrades däggdjuren till olika arter. En av dem blev människan som vi känner den idag.
Först uppenbarade de sig i afrika men förflyttade sig målmedvetet till andra delar av jordklotet. 

Neandertalmänniskan var en grupp människor som levde i Europa och västra Asien.
De är de närmaste evolutionära släktingar till moderna människor, men de dog ut för cirka 30.000 år sedan.
De första neandertalmänniskorna kom till Europa redan för 600.000 till 350.000 år sedan.
Neandertalarna - Homo neanderthalensis - och moderna människor - Homo sapiens - bodde länge tillsammans med varandra i tusentals år.
Genetiska bevis tyder på att de korsades och även om neandertalarna försvann för 30.000 år sedan, finns spår av deras DNA i alla moderna människor utanför Afrika.
Bortsett från nyfikenhet att kunna hitta hur många procent av en modern människas arvsmassa som är Neandertal DNA, så har informationen stort värde för vetenskapen.
Genom att jämföra vårt DNA med Neandertal DNA, kan forskarna upptäcka de senaste evolutionära förändringar om hur vi utvecklats till fullt moderna människor.
Mitt DNA-inflytande från Neandertalare är 2.8%.

Förfäderna till varje människa som lever i dag fanns i södra och östra Afrika. Där, för nästan 200.000 år sedan, utvecklades vår art.
För de kommande 150.000 år eller så, skulle dessa tidiga människor hålla sig inom gränserna för Afrika. Kontinenten isolerades av saharaöknen i norr och oceanerna runt om. När klimatet förändrades grönskade Sahara och någon folkgrupp vandrade norrut. Det var någon gång mellan 45.000 och 60.000 år sedan. De och deras ättlingar har flyttat både österut och norrut. Även till Australien inom några tusen år.
Andra vågade sig djupt in i hjärtat av centrala och östra Asien och så småningom hela vägen fram till Amerika. Samtidigt vände några västerut efter att ha lämnat Afrika och letade sig in i hjärtat av Europa. Ättlingarna till alla dessa resenärer skulle ge upphov till varje människa som lever idag.

Adam och Eva dök upp i Edens lustgård, ett paradis för människor och djur.
Mycket riktigt finns ett Eden i verkligheten. Det ligger i trakten av Oman på arabiska halvön.
Monsunregnen från den indiska oceanen gjorde platsen till ett grönskande paradis.
Men Adam och Eva var inte först.
De äldsta människorna var Neandertalarna i Europa och västra Asien och de människor som fanns i södra och östra Afrika.
Eden var en hållplats på vägen för resenärer från Afrika. Ingen kunde stanna precis som Adam och Eva. Då hade det blivit överbefolkat.

Min mor hade mitokondrie-DNA H1b som ärvs från mor till dotter. H1b är en undergrupp till H1.
Min far hade hablogrupp Q-M346 (Q1a3) som ärvs från far till son.

Det finns flera undergrupper.

De vanligaste i skandinavien är Q-L527 i söder och Q-L804 i norr. De båda grupperna har olika ursprung.

Q-L804 är ingen undergrupp till Q-M346 utan är en äldre undergrupp till Q. Det kan skilja 12000 år.

Förekomsten av människor med hablogrupp H1 och Q före människors omflyttning de senaste 800 åren är kartlagd.

Hablogrupp H1 är utbredd i Europa, speciellt i nordvästra delen av kontinenten.
Dess ursprung är för 13000 år sedan, den tid då inlandsisen smälte i Europa.
Hablogrupp Q är vanlig i norra och centrala Asien och Sibirien, och även bland Nord Amerikas Indianer.
Deras förfäder flyttade från Asien till Amerika när inlandsisen smälte i Amerika för 15000 år sedan.

När jag gjorde min DNA-test hos företaget "23andMe" beskrevs mitt ursprung så här:

Olof, your paternal haplogroup is Q-M346.

As our ancestors ventured out of eastern Africa, they branched off in diverse groups that crossed and recrossed the globe over tens of thousands of years. Some of their migrations can be traced through haplogroups, families of lineages that descend from a common ancestor. Your paternal haplogroup can reveal the path followed by the men of your paternal line.

Haplogroup A

275,000 Years Ago

The stories of all of our paternal lines can be traced back over 275,000 years to just one man: the common ancestor of haplogroup A. Current evidence suggests he was one of thousands of men who lived in eastern Africa at the time. However, while his male-line descendants passed down their Y chromosomes generation after generation, the lineages from the other men died out. Over time his lineage alone gave rise to all other haplogroups that exist today.

Origin and Migrations of Haplogroup Q-M242

Haplogroup Q arose about 30,000 to 35,000 years ago in north-central Asia. The first men who carried it pursued mammoths and other gigantic game over frigid steppe and tundra in climate conditions that are found today only in the far polar latitudes.

Today haplogroup Q remains relatively common in Siberia and north-central Asia among Mongolian populations, and can be found in Vietnamese and Han Chinese men as well. It is most common in the Kets and Selkups of northeastern Siberia, where it reaches levels of 93% and 66%, respectively. But oddly, a few concentrations of Q can also be found in southwestern Asia, far from the haplogroup's homeland. About 2% of men from India bear haplogroup Q, and it has also been found occasionally in the Arabian Peninsula.

Yet haplogroup Q is most abundant on the other side of the world, in the Americas. About 15,000 years ago a relatively small number of men bearing the Q-L54 branch of the haplogroup crossed from Asia to North America via the Bering land bridge, a strip of land which connected Siberia and Alaska at the time. The land bridge was a result of lower sea level caused by the increased amount of water that was frozen in the polar ice caps at the time.

The first Americans spread rapidly in the uninhabited continent. Some pursued migrating herds of mammoth, bison and other prey over the North American grasslands. Others made their way southward along the Pacific coast, likely traveling in small boats. Archaeological evidence suggests they reached the tip of South America by 13,000 years ago.

Q-M346 28,000 Years Ago

Your paternal haplogroup, Q-M346, traces back to a man who lived approximately 28,000 years ago.

That's nearly 1120 generations ago! What happened between then and now? As researchers and citizen scientists discover more about your haplogroup, new details may be added to the story of your paternal line.

Q-M346 Today

Q-M346 is relatively uncommon among 23andMe customers.

Today, you share your haplogroup with all the men who are paternal-line descendants of the common ancestor of Q-M346, including other 23andMe customers.

1 in 4,000, 23andMe customers share your haplogroup assignment.


Men bearing your haplogroup reached Greenland at least 4,000 years ago.



Q-L472

In 2008, a group of researchers analyzed DNA from a 4,000-year-old man who lived in Greenland, and discovered that he belonged to haplogroup Q-F903, the parent branch of your haplogroup. In fact, he was one of the earliest people who settled in the New World Arctic region, which includes northern Alaska, Canada, and Greenland. He belonged to a culture called the Saqqaq, which was part of the Arctic Small Tool tradition, a culture that used several different types of stone tips and blades to hunt prey both by land and sea.

The researchers found that this 4,000-year-old man was most closely related to modern-day Siberians, and that he had blood type A+, brown eyes, dark skin and hair, shovel-shaped front teeth, dry earwax, and a body adapted to the cold climate in which he lived.


Europas kartor 3000 f.kr till 2000 e.kr.

Västergötland

För 15 000 år sedan var hela Sverige täckt av is. Denna tid kallas istiden. 6 000 år senare hade isen försvunnit från södra Sverige och det kom växter, djur och människor.
Människorna levde på att jaga, fiska och samla växter som gick att äta.
Västkusten låg fortfarande djupt under havsytan. När man senare blev odlare och djurtämjare kom Götaland att bli en tätbefolkad bondebygd.
Åt sina döda uppförde man gånggrifter, stora gravmonument av kolossala stenar. Dessa femtusenåriga dödshus har en svårförklarlig koncentration till just Falbygden.
Mer än 250 av Sveriges 300 gånggrifter finns i denna trakt.

För ungefär 6 000 år sedan började människorna i Sverige lära sig odla växter och föda upp djur. De började använda verktyg av sten och trä.
Ungefär 1 500 år före vår tideräkning började människorna i Sverige tillverka saker av metaller och brons. Nu började människorna köpa och sälja saker inom Europa.
Ungefär 500 år före vår tideräkning började människorna i Sverige använda saker av järn.

Mängder av fornsaker av guld, brons och järn liksom många gravhögar, rösen och runstenar visar att i Västergötland fanns rikedom och makt.

Hällkistan i Skogsbo, Norra Säm socken, Västergötland undersöktes i början av 1900-talet.
Fyndmaterialet är rikt och består av föremål från slutet av stenåldern (2300–1800 f.Kr.) och den efterföljande bronsåldern.
Fynden från stenåldern består bland annat av 19 flintdolkar, 25 pilspetsar av flinta, en knapp av bärnsten, en bärnstenspärla och ett hänge av bärnsten, 2 lerkärl samt 2 hängbrynen av skiffer. Fynden från bronsåldern består bland annat av en armring och en ten av brons.

Under perioden 4100-1700 f Kr skedde en stor förändring för människorna i södra Skandinavien – de började odla marken och hålla tamboskap.
Det finns olika förklaringar till hur jordbruket uppstod i Västergötland, men klart är att övergången från jägare och samlare till bönder inte gick över en natt.
Snarare var det så att jakt och samling ända fram till medeltidens slut skulle vara den viktigaste delen av många människors försörjning.

Många arkeologer tror att arbetet med odling och djurhållning var betydligt mer slitsamt än att jaga och samla.
Det fanns gott om mat att samla in och jaga i naturen, trots att klimatet blivit något kyligare och fuktigare från ungefär 4000 f Kr.
Att ha egna odlingar och boskap var kanske viktigt av andra skäl än rent praktiska. Arkeologerna tror att det första jordbruket hade social betydelse. Fester och ceremonier var viktiga under stenåldern, och de första odlade växterna kan ha använts till alkoholhaltiga drycker, eller bröd och gröt för dessa särskilda tillfällen.

Det är svårt att veta om människan på stenåldern hade det bättre som kringströvande jägare och samlare eller som bofast bonde.
Ofta förutsätter man att livet som bofast bonde var bättre – kanske för att vi idag lättare kan relatera till det sättet att leva?

Det är lätt att glömma bort att människors tillvaro, under stenåldern som idag, alltid är resultatet av olika individers aktiva val. Det fanns nog fördelar och nackdelar med båda levnadssätten. Kanske hade man en större frihet om man vandrade från plats till plats – man kunde ju i alla fall inte äga mer än man det man förmådde bära med sig. Livet var rättvist och enkelt.

Då människor valde att bli mer bofasta var det lättare att samla på sig flera saker. Kanske blev det en större skillnad mellan de som hade många saker och de som hade få?

Under stenåldern byggde man stora stenkammargravar, så kallade megalitgravar. Arkeologerna brukar skilja mellan tre olika typer av megalitgravar som delvis följer efter varandra i tid; dösar, gånggrifter och hällkistor. Megalitgravar innehåller vanligtvis rester efter flera individer, ibland upp till hundra skelett. Dessa stenkammargravar har oftast använts under lång tid, för flera begravningar. Det finns också andra typer av gravar som är nergrävda i marken, markgravar, byggda för bara en eller ett par individer.

Senare skapades imponerande gravhögar i landskapet och vackra ristningar på bergshällar.

Flistad och Vad


I Flistad socken i Skaraborgs län finns Askeberga skeppsättning från 400-500 e. kr. Kallas även Ranstena som ortsnamn.
Skeppssättningen är anlagd i N-S riktning och är 55x18 m stor med lätt svängda sidor. Stävstenar saknas, och 8 stenar tycks ha fallit omkull. En sten är skadad med en stor flisa somhar ramlat av. De 24 stenarna är klumpformiga och väger uppskattningsvis mellan 10 och 20 ton vardera.


Invid kyrkan i Flistad ligger Kung Ranes hög. En monumental gravhög från samma tid.

Rane sägs vara ett annat namn för guden Oden i vänerområdet. Påståendet måste vara fel, för i Vänern finns öarna Torsö och Onsö (Odens ö). Det måste vara en kung vid namn Rane som avses. Uppsala högar kom till något senare 475-550 e.kr

Strax intill ligger gården Odenslunda. Namnet kommer från Odins lund som var en offerlund på hednatid.
Avgudadyrkan till Oden och Tor fanns under vikingatidend mellan 600-1000 år e.kr. Därefter kristnades Västergötland.
Kungshögen, domarringen och de många ortsnamnen som syftar på guden Oden visar på att Flistad och Vad var betydelsefull mellan år 400-1000 e.kr. Tvärs över sjön Östen ligger:

Odensåker


Del av gravfältet som ligger väster om och nedanför kyrkan i Odensåker

Vid sjön Östens sydvästra strand ligger Odensåker omnämnt som Othensaker av biskop Brynolf Algotsson då han var här för en visitation.
Gravfältet har säkert varit mer omfattande än vad som idag kan skönjas - det ligger många stora stenar i de kringliggande gärdsgårdarna...
Om Odensåker hade P E Lindskog insamlat följande information:
"Namnet Odensåker härledes från Oden. Några traditioner eller minnesmärken finnas likväl icke, hvilka bära intyg, att han här haft något synnerligt tillhåll".
"Wid pass 1780 hittade Drängen, nu mera Hemmansegaren Erik Nilsson i Askeberga uti åkerjorden derstädes en stor guldring, hvars värde steg i upfinnings andel till 400 D:r k:mt".

Odensåker betyder just Odens åker, hans hustru Frigga hade sin åker i Friggeråker mellan Gudhem och Falköping.

Stora Rör


Stora Rör - ett av Västergötlands största gravrösen

Gravröset Stora Rör strax söder om Odensåker by är en grav från bronsåldern, måhända innehållande en mäktig hövding vilande i en stenkammargrav. Röset är ca 20 m i diameter och omges av ett stenbrätte eller fotkedja bestående av större stenar innanför vilka sedan gravröset byggdes upp.
Bredvis röset ligger Kungabacken med sina fyrsidiga och runda stensättningar och med Grimstenen på toppen - se också det större gravröset i Tun vid Vänern.

Bygden runt sjön Östen har varit bebodd under många tusen år - tvärs över sjön ligger såväl Askeberga som Flistad med kung Ranes hög. Sjön hette fordom Odens sjö... Söderut i Frösve förefaller Frej ha varit den viktigaste guden.
 


Grimstenen, en hörnsten till en av stensättningarna

Odensåker kyrka


Odensåker kyrka med sitt kraftiga torn


Lindskog skrev att "Odensåkers kyrka skall, efter allmän mening, vara den äldsta i orten. År 1759 pch följande åren blef hon nästan helt och hållet ombyggd af sten, inredd och målad; hvarföre nu intet af byggnaden finnes, som vitsordar dess ålder. En hage, strax nedanför kyrkan, kallas Hofva-Slätten, säges hafva sitt namn deraf, att Hofva Församlingsboar här skola haft stallrum, då de för långeliga tider tillbaka, i brist af egen kyrka, besökt Odensåkers. De gamle hafva berättat, att, i deras barndom, lämningar varit synliga efter dessa stall. I tornet hänga 2:ne klåckor. Belägenheten är 2 mil från Mariestad och 2 dito från Sköfde".

I tornet finns medeltida målningar. År 1415 lovar biskop Brynolf Karlsson avlat åt dem som besöker kyrkan på vissa angivna dagar.

 

Odensåker kyrka som den antas ha sett ut
under 1100-talet - modell i vapenhuset

Kontakter med Europa

Kontakterna med omvärlden har varit mycket vidare än vad vi föreställer oss.
En grekisk kittel, österrikiska svärd och italienska spannar hittade i ett dike på den närkingska slätten – de är bronsålderns sista spår efter ett kontaktutbyte som inleddes för 3 500 år sedan. År 1936 upptäckte en lantbrukare något han trodde var en bilring som stack fram i dikeskanten vid den lilla Äverstaån i Glanshammar. Det visade sig vara yttersidan på en stor bronskittel, fylld med föremål. Allt var nedlagt någon gång på 500-talet f Kr.

Den stora kitteln kan vara tillverkad i Grekland eller i någon syditaliensk, grekisk koloni. Kitteln hade varit använd länge och var lagad på hela sju ställen med bronsplåt innan den lades ned i marken. Två spannar som fanns i kitteln är tillverkade i norra Italien eller möjligen lite längre upp i Mellaneuropa. Från början kan man ha haft vatten eller vin i både kittel och spannar. Två bronssvärd och 12 runda plattor låg också i kitteln. De kommer från Hallstatt-området som låg i nuvarande Österrike, Tjeckien och södra Tyskland. Vad plattorna använts till år oklart, kanske har de varit prydnader i en hästutrustning eller suttit som dekor på en vagn.

De främmande föremål vi hittar i gravar och nedgrävda i jorden har troligen ingått i ett gåvoutbyte mellan dåtidens invånare i Skandinavien och på kontinenten. Bronsålderns samhälle bestod inte av en trög, orörlig befolkning, fastlåsta vid åkerbruk och boskapsskötsel. Det var ett samhälle, med social dynamik och en kosmologi som vittnar om långväga kontakter.

Kontakterna med omvärlden kan vi också se i en av de äldsta bevarade hästutrustningarna i Skandinavien från Eskelhem på Gotland. Det är två betsel med kindstänger, prydnader och rasselbleck. De är från 500-talet f Kr. Munderingarna är tillverkade i Mellaneuropa och många liknande fanns i det samtida nordöstra Europa. Längden på munbetten är omkring 10 cm, det visar att hästarna som burit dem varit små, ungefär i samma storlek som gotlandsrussen.

DNA-spår från hablogrupp Q finns hos 4% av befolkningen i södra Norge och södra Sverige. Min far hade detta DNA varför det är intressant att veta mera. Hunnerna förde med sig DNA Q som har sitt ursprung i Asien.

En dansk historiker, Lotte Hedeager, hävdar att det vi kallar hunner skall ha grundat de danska, norska och svenska kungahusen. Hon menar att guden Oden är en omskrivning av hur det gick till när hunnerna tog över i Europa. Därmed menar hon samtidigt att hunnerna ska ha erövrat hela Skandinavien också. Det finns ingen anledning att egentligen bestrida detta eftersom det inte finns några historiska källor som säger nåt alls om att Skandinavien skulle ha sluppit undan. Förekomsten av guldskatter i Västergötland visar att här fanns en elit som representerade rikedom och makt.


Mycket visar, redan innan hon gav ut sin bok, att man hittat bevis från just den här tiden som binder samman Skandinavien med Asien och östra Europa genom handel, kanske även en viss form av underordning visavi folken på kontinenten. Inte minst halskragarna från Västergötland och Öland, brakteaterna från hela södra Skandinavien, legenderna om folk som kom från öst för att röva och slå ihjäl samt intressanta symboler på stenhällar och prydnadsföremål i metall tyder på detta. Dessutom finns det i Skandinavien DNA-spår av Q som tyder på östliga influenser under perioden 300-1000, den period i Europas historia som omfattar folkvandringstiden och vikingatiden.

Hunnerna

Långt efter hunnernas härjningar i Europa levde minnet av dem kvar, och namnet har använts många gånger som skällsord för folk eller nationer som upplevts som barbariska och vilda. Det har också funnits folk som mer seriöst ansetts vara identiska med hunnerna eller åtminstone nära släkt. Däribland bulgarerna som enligt vissa historiker uppstod genom en integration av olika asiatiska folk, däribland hunnerna. Även dagens turkar anses vara besläktade med hunnerna. Hunnernas huvudbas vid Attilas tid var i det som i dag heter Ungern. Ungrarna anses också vara besläktade med hunnerna och i Budapest finns en staty av kung Attila. Den etniska grupp som förmodligen starkast identifierar sig med hunnerna och som själva räknar sig som ättlingar till dessa är de magyariska (ungerska) szeklerna i östra Transsylvanien i nuvarande Rumänien. De är ca 700.000 till antalet och utgör hälften av den ungerska minoriteten i Transsylvanien. Dagens ungrare, som har mycket utspätt magyarblod, har idag endast ca 5% mongoliska gener. 80% av dessa, alltså 4%-enheter är Q-gener. Q-gener anses av populations-genetiker tyda på hunniskt ursprung. Särskilt i områden som tillhörde Kungariket Ungern är just denna Q-gen relativt vanlig, med ca 4% frekvens hos dagens ungrare.

Mot bakgrund av all den DNA-beskrivning jag gett kan man undra om det verkligen är främmande genetiskt material som döljer sej i de högreståndsgravar som finns från den här tiden. Språkforskare och historiker har inte velat ta i ordet och begreppet hunner alls vad gäller Skandinavien. Framför allt de förra verkar livrädda för att ens sätta ordet hunner i samband med de rikligt förekommande orter och andra platser i Norden där varianterna hun-, hunn-, hunne-, huna-, hunna- finns utspridda lite varstans. Den danska forskaren är ett undatag och knyter an till det Q-dna som finns här.

Hunnerna beskrivs i samtida skrifter som ett ryttarfolk som kom från öster med erövring i sikte. De dyker upp i historien nästan från ingenstans ca år 370 då de skrämmer ostgoterna på flykt västerut. Dessa allierar sej snart med hunnerna då de inser att det är bättre att följa dom än att fly undan dom. Snart har hela östra Europa fallit för dessa folks härjningar. De plundrar sej fram genom Europa och når ända till Gallien och norra Italien där Romarrikets huvudstad Ravenna utryms av säkerhetsskäl år 451. Endast romarna, visigoterna och frankerna står emot dom och år 453 dör deras mest kände kung, Attila, efter en natt av mycket drickande och osunt ätande. Efter det faller hela hunnerriket samman nästan på ett år, nåja, några år hinner gå innan hunnerna helt försvinner ur historien.

Beskrivningen av deras utseende gör det svårt att placera in hunnerna i det europeiska mönstret. En koppling har gjorts mellan mongoler och vissa indoeuropeiska nomadfolk som kan ha slagit sej samman på de asiatiska stäpperna för att sen dra västerut, på vinst och förlust. Men Attila är faktiskt ett gotiskt namn, ett smeknamn som betyder lillefar, bildat på goternas ord för pappa, atta. Dessutom är endast 5 % av dagens ungrare ättlingar till samma folk som idag kallas mongoler, enligt genforskning. Vissa ungrare anser sej vara ättlingar till hunnerna, framför allt eftersom dagens Ungern var hunnernas bas på 400-talet. Det släktskap som genetiskt åsyftas är haplogruppen Q (Y-kromosom-DNA vilket ärvs från fader till son), en haplogrupp associerad med turkiska och altaiska folk men även med många av ursprungsfolken i Amerika. Den uppstod för ca 20 000 år sen i norra Sibirien och ca 3-5 % av kineserna är ättlingar till dessa folk. Ca 3% av alla svenskar och norrmän har också sitt släktskap därifrån.

De flesta forskare överens om att hunnerna var ett konglomerat av många olika folk på samma sätt som goterna i Europa verkar ha varit. En löslig sammansättning av folk från olika håll med ett enda gemensamt; kulturen och därmed också språket och religionen. Därför är det så svårt att hitta hunnerna i såväl genforskningen som senare tiders krönikor. Hunner var ett samlingsnamn, som om det vore ett företag, ett företag med våld och erövring på agendan.

Attila eller Atle (cirka 406-453) var hunnernas kung 434-453. Han kallades av samtiden Guds gissel. Attila härskade över ett stort antal folk främst i östra Europa. Hunnerriket var Europas största rike på sin tid och sträckte sig från Donau upp till Skandinavien, och från Svarta havet in i Centraleuropa. Två gånger invaderade han Balkan och nådde andra gången fram till Konstantinopel som omringades, han nådde Orleans och han drev påven från sitt residens i Ravenna.

Attila blev kung tillsammans med sin bror Bleda efter farbrodern Rua. Tillsammans ledde de erövringskrig fram till Bledas död 445; Bleda ska ha dödats under en jaktutflykt, och det påstås att det var Attila som beordrade mordet på brodern.

Efter Attilas död stred tre av hans söner, Ellak (Attilas officielle arvinge), Dengizik och Ernak, om makten i riket och besegrades snart varefter riket splittrades och gick under.




I nord- och sydamerika förekommer hablogrupp Q bland de som härstammar från urinvånarna som kallas indianer.
Till södra Sverige och Norge kom de på 400-talet efter kristus. Det var släktingar till kung Attila eller Atle som han kallades här i skandinavien.
Denne kung kallades i romarriket för guds gissel. Han fick en guldskatt på över två ton för att inte erövra östromerska kejsardömet.
Men det var inte nog med detta, årligen betalade kejsaren nästan ett ton guld för att blidka honom. En del av detta guld hamnade sedan i Västergötland där man har hittat flera guldskatter.

Hunnerna kom i grupper söderifrån med guldrikedomar och erövrade land. De första skandinaviska kungarna kom från denna hablogrupp.
Men många invandrare lyckades inte utan besegrades av den inhemska befolkningen. Deras guld och hästar offrades på ett rituellt sätt i sjöar och vattendrag. Exempel på sådana guldskatter finns på Falbygdens museum i Falköping.
Skatter från framgångsrika stormän har hittats på flera ställen i Flistads närområde. Inte långt därifrån (Timboholm) har man hittat sveriges största guldskatt. Den är från år 450 e.kr. och väger 7.4 kg innehållande armringar och tackor av 23-24 carat guld. Kommer från ca. 1570 nedsmälta solidus, del av Kung Attilas tribut från östromerska riket 440 e.kr.
Detta var en oerhörd förmögenhet vilket man förstår av att en romersk soldat fick en sold på 5 solidus årligen. Vilket innebär att skatten kunde räcka till betalning åt drygt 300 soldater under ett år.
Det visar att det finns fog för att Götalandshypotesen är mer giltig rörande var Svearikets vagga en gång stod än att Mälardalen skulle ha varit vaggan. Med förbehållet att folk rört på sej ganska mycket de senaste tusen åren kan man alltså glömma Uppsala med omnejd som ursprunget för Sveariket. Genetikforskningen har faktiskt visat att folkgrupperna varit ganska statiska generellt sett de senaste 5000 åren. Det är bara vissa grupperingar som varit ute och "svirat och festat om" i genpoolen.

Mer om DNA

Europa

Hablogruppen H är den mitokondrie-DNA (det som ärvs från moder till dotter) som är vanligast i Europa. Den är speciellt vanlig i norra och centrala Europa och spred sej över kontinenten för ca 13 000 år sen i olika vågor. Den verkar ha varit associerad med Y-DNA-gruppen R1 och dess avkomlingar R1a och R1b de senaste 5000 åren för den finns överallt där den senare också finns.


R1-grupperna började röra på sig västerut för ca 9000 år sen, ungefär samtidigt som jordbruks- och herdesamhällena uppstod på allvar i Asien. Vissa av R1-grupperna fanns förstås redan i Europa men det var först med dessa två, a och b, som Europa började "invaderas".
Många av Europas första jägare verkar ha varit ganska mörka jämfört med dagens europeiska befolkning. Jägarindividerna från Gotland, Spanien och Luxemburg har alla en genvariant som påverkar hudfärg, och som i dag nästan bara finns hos mörkhyade afrikaner. (Men det finns många gener som påverkar hudfärg, så man ska inte dra för stora växlar.) Jägarbefolkningen i Europa och Sibirien var liten och genetiskt begränsad. Säkert hade människorna gått igenom svåra umbäranden, såsom klimatförändringar, där många hade dött.

Finland

Mitokondrie-DNA visar att de flesta finländare är ättlingar till U5, en grupp människor som funnits i Europa i minst 25 000 år. Finländare är i detta avseendet de allra första människorna som nådde Europa från Mellanöstern när de lämnat Afrika bakom sig. Y-DNA är däremot annorlunda. Här finns ett sammelsurium av haplogrupper, t ex N1c, en grupp från Centralasien, R1a och R1b samt I, en haplogrupp som finns från Balkan i söder, via Tyskland och Skandinavien - och Finland. Det är just N1c och den ålderdomliga förekomsten av U5 som gör att Finland sticker ut. N1c är den vanligaste i Finland men den finns som syns ovan även i Sverige men också i Norge och Ryssland, i mindre mängder.

Generellt bor N1c-befolkningen i östra Finland och I bredvid R1a och R1b i västra Finland. De tre senare haplogrupperna innehåller individer som tål mjölk bättre. Det är speciellt laktostoleransen i Norden som lett forskarna till just kopplingen mellan R1a, R1b samt I och den inom språkvetenskapen kallade indoeuropeiska invandringen.

Götaland och Sverige

För Y-kromosom-DNA gäller det att Haplogrupp I, i det här fallet I1d1, är vanligast med 40 % av den uppmätta befolkningen, följt av R1a1a och R1b1a2a1a1 med långt över 20 % var. N1c1 är fyra med ca 5 %. Resten är uppdelat på J och E samt Q. För mitokondrie-DNA gäller det att H i alla dess underformer är vanligast med 25-30 % följt av U med lite mer än 10 %. J, T och K följer efter.

Östra Sverige med Mälardalen har mer kopplingar med finskt DNA, vilket gäller för både Y-DNA och mitokondrie-DNA. Västra delen har mer gemensamt med brittiska öarna och övriga Skandinavien.

DNA-analyser finns från en stenåldersbonde från Västergötland och tre jägare från Gotland. Därefter har fyra stenåldersbönder och sju jägare och samlare på Gotland dna-testats.
Resultaten visade att jordbruket anlände till Sverige med invandrare som hade ursprung i Mellanöstern. Den tidigare bilden, att vår befintliga jägarbefolkning helt enkelt bara omskolade sig till bönder, var felaktig.
Nu finns fler analyser från sju stenåldersbönder från Motala som levde för 8 000 år sedan. Plus en lång rad mer begränsade dna-analyser från forntida jägare och samlare från bland annat Tyskland och Ungern. Detta vet vi nu om vår tidiga historia:

De första som bosatte sig permanent i nuvarande Sverige efter istidens slut, med start för ungefär 11 700 år sedan, levde som jägare och samlare. De var nära släkt med Europas övriga jägar- och samlarbefolkning, till exempel några individer som har hittats i Spanien och Luxemburg. Jägarna från Sverige visar också tydligt släktskap med en dna-analyserad individ i Sibirien som levde för 24 000 år sedan.

För 6 000 år sedan vandrade jordbrukare in i nuvarande Sverige. De startade sin resa för ungefär 10 000 år sedan i Mellanöstern, bland annat i gränsområdena mellan Syrien och Turkiet. På sin vandring norrut blandades de sakta upp med Europas befintliga jägarbefolkning. Man kan till exempel se att de nu undersökta bönderna från Västergötland har större andel jägar-dna än ismannen Ötzi, den mumifierade bondeindividen från Alperna som levde för 5 300 år sedan.
Det här dna-flödet var helt enkelriktat. Jägare togs upp av bondesamhällena. Däremot finns inga tecken på att bönder sökte sig till jägarsamhällena. Inte ens när de två grupperna har levt i närheten av varandra i tusen år.

Till slut smälte befolkningarna samman. Dagens svenska befolkning består till drygt hälften av gammalt ”jägar-dna” och till nästan hälften av gammalt ”bonde-dna”.
Det finns en gradskillnad, där personer i norra Sverige har lite mer påbrå från jägarna och de i södra Sverige lite mer från bönderna.
Våra tidiga förfäder och förmödrar har kommit från Afrika, via Mellanöstern. Sedan invandrade personer med främmande DNA som Q under folkvandringstiden. Det är så Götalands och Europas tidigaste historia ser ut.

Det finns andra teorier om svenskars ursprung och hablogrupp Q.

Q-M346 är en mycket gammal gren. Det är c:a 20.000 år sedan den gemensamma anfadern levde och mycket har hänt sedan dess.
Det finns många senare undergrenar eller undergrupper till den. I Sverige har vi två, Q-L527 och Q-L804.
I södra Sverige så är Q-L527 den troligare av de två, norrut så är det Q-L804. De båda svenska grenarna är så mycket åtskilda som de kan vara inom Q-M346, 12.000 år. De har alltså i princip ingenting gemensamt och de har kommit till Sverige på helt olika sätt.


Det går med denna teori att avfärda att hunnerna skulle ha något med saken att göra.
Det har varit en mycket stor utveckling av kunskapen de senaste åren och det där med hunnerna har ifrågasatts.
Både Q-L804 och Q-L527 måste ha funnits i Skandinavien i minst 3000 år, förmodligen betydligt mer, och det är långt före hunnernas tid.

Vid en utgräving i Motala har DNA fynbd gjorts. Det är 8000 år gamla stenåldersgravar från ett jägarfolk med Q-dna. Deras bosättningar
övergavs några tusen år senare och ersattes av människor med annat dna. Från jägare till bönder!

Om denna teori är verklighet kom människor med Q-dna på två skilda vägar till skandinavien.
En norrifrån via Finland för 10000 år sedan. En annan som följde med inlandsisens tillbakadragande norrut för 8000 år sedan.
De första skandinaverna var jägare med tidigare hemvist i sibirien. De kom österifrån via norra finland och följde sedan iskanten söderut längs
den norska kusten. Därefter vände man västerut mot södra sverige. Denna folkgrupp kom till skandinavien 3000 år före samerna.


Eller är det kanske tvärtom för södra Skandinavien. Invandringen kom västerifrån. Människor med kajaker kunde
från grönland nå island och senare skandinavien. Detta borde skett för 8000 år sedan och dessa människor var jägare och fiskare.

Motalafynden pekar på detta alternativ då det finns störst andel Q-dna på Grönland (50%), Island (7%), Norge och södra Sverige har (4%).
Det förklarar också skillnaden mellan Q-dna i norra och södra skandinavien. Mellan de båda folkvandringarna skiljer ca. 2000 år.


Eller kan alla alternativen tillsammans vara riktiga i södra skandinavien.
Från öster för 10000 är sedan, en annan från söder eller väster för 8000 år sedan. Därefter hunnerna för 1700 år sedan.


Klimatförändringar

Det har varit stora klimatförändringar som medfört att människor tvingats att flytta.

Nu förekommer en folkvandring från mellersta Afrika mot Europa.
Människor och djur svälter och dör på grund av torka.

Under 900-1000 talet hade vi en varm period i Skandinavien. Det var då vikingakulturen blomstrade och skandinaver
reste långt åt både öster och väster.
Annars har jorden genom miljoner av år enbart blivit kallare.

Flera istider i Skandinavien

Vid minst tre tillfällen, troligen fler, har det nordiska klimatet under upp till 100 000 år långa perioder kännetecknats av istidsförhållanden med omväxlande stadialer och interstadialer.

Idag finns inlandsisar på Grönland och Antarktis. Genom att besöka dessa platser kan man få en uppfattning om vilka förhållanden som rådde i Sverige under istiden.


De förhållandevis varma mellanistiderna har varit relativt korta, cirka 10 000–15 000 år och karaktäriserades av klimat och vegetation som liknar dagens. Vårt land var under dessa perioder till största delen täckt av skog och glaciärerna i fjällkedjan hade endast liten utbredning.

Under de kalla stadialerna täcktes landet i stor utsträckning av en inlandsis, som rörde sig ut ifrån norra Sverige där den var som mäktigast. Under de varmare interstadialerna drog sig inlandsisen tillbaka. Klimatet var dock även under dessa perioder kallare än idag. Fjällkedjan var troligen till stora delar täckt av glaciäris och stora delar av norra Sverige bestod av tundra med permafrost.

I Sverige finns spridda förekomster av sediment från den senaste mellanistiden, Eem. Undersökningar av sedimenten visar att sommartemperaturen under denna period var ett par grader högre än nutidens sommartemperaturer, något som bidrog till att vegetationen i Sverige under denna period var frodigare än idag. Eftersom klimatet även globalt var varmare nådde världshaven höga nivåer eftersom relativt lite vatten var uppbundet i glaciäris. Mellanistiden avslutades när temperaturen snabbt sjönk varvid den senaste istiden inleddes. Denna istid kallas i Europa ofta Weichselistiden (efter en flod i Polen).

Den senaste istiden

Under början av Weichselistiden var utbredningen av inlandsis relativt liten i Sverige och det mesta tyder på att endast de norra delarna av landet täcktes av is. Klimatet var dock betydligt kallare än idag och tidvis rådde tundraförhållanden med permafrost i stora delar av landet.

Under de tidiga delarna av Weichsel förekom två perioder då isen drog sig tillbaka och landet var då nästan helt fritt från is. Dessa mer eller mindre isfria interstadialer, kännetecknades dock av ett betydligt kallare klimat än dagens. Det har inte gått att säkert fastställa hur länge och när dessa interstadialer ägde rum.

Under de senare delarna av Weichselistiden var landet troligtvis mestadels täckt av is. Inlandsisen nådde sin största utbredning under istidens slutfas för cirka 20 000 år sedan. Då täcktes även de norra delarna av Polen och Tyskland av inlandsisen.

Sediment från de två isfria perioderna har hittats på många platser, framför allt i norra Sverige. Dessa avlagringar innehåller rester av både flora och fauna från de två interstadialerna På några platser har rester av mammutar och andra större köldtåliga däggdjur påträffats. Däremot har ännu inga spår av mänskliga aktiviteter hittats i Sverige.

Snabba växlingar i klimatet

Vi har relativt god kännedom om hur det gick till då inlandsisen drog sig tillbaka, den så kallade deglaciationen. Det tog närmare 10 000 år från det att isen började dra sig tillbaka från norra Tyskland till det att de sista isresterna försvann från Norrbottens inland. Under deglaciationen skedde flera bakslag i klimatet då isen åter ryckte fram.

Det mest välkända bakslaget i klimatet kallas Yngre Dryas-stadialen då temperaturen sjönk i stora delar av världen. Avlagringar från Yngre Dryas är väl dokumenterade från många platser, både i Sverige och övriga världen. Vid inledningen av denna kallfas sjönk sommartemperaturen med 8–10 °C på bara hundra år. Detta var en förändring av klimatet som måste ha varit mycket påtaglig även under en människas relativt korta livstid.

Resultat från studier av iskärnor visar att även andra klimatförändringar under kvartärtiden kan ha skett förhållandevis snabbt.

Yngre dryas är en kall period i slutet av den senaste istiden, för cirka 12 800 till 11 700 år sedan (11 000 till 10 000 kol 14-år sedan) . Under värmeperioden som föregick yngre dryas, blev stora delar av södra Sverige fritt från is. Klimatförsämringen vid Yngre Dryas början gjorde dock att isavsmältningen stannade av och att inlandsisen i vissa områden ryckte fram. Klimatförändringen under yngre dryas är tydligast i områdena runt Nordatlanten. Utöver fynd i Europa har klimatförändringen även registrerats i iskärnor från Grönland, sjösediment i östra Kanada och i djuphavssediment från Karibiska havet. Indikationer på att yngre dryas påverkat det globala klimatet är mer omdiskuterade. Enligt en teori orsakades Yngre dryas av en temperaturhöjning efter den sista istiden, vilket gjorde att isen som täckte Nordamerika smälte och rann ut i Nordatlanten, stora mängder kallt färskvatten blandades med det salta havsvattnet och fick havscirkulationen att stanna upp. Yngre dryas avslutas med en markant temperaturuppgång som markerar övergången till holocen, den yngsta epoken i jordens historia.

Folkvandringar mot skandinavien kan ha skett för 13000-12000 år sedan och då med dna gruppen Q-L804 som finns norra Sverige.
Säkert är att dna gruppen Q-L527 kom efter yngre dryas eller för 9000-8000 år sedan. Så de båda grupperna har inte mycket gemensamt.
Människor med dna-genen Q var jägare och fiskare och har överlevt senaste istiden. (Yngre dryas)

Från varmt klimat till tundra och senare till dagens klimat

Under den senaste istiden rådde tundraförhållanden i stora delar av Mellaneuropa. De djur som levde där då, som till exempel mammut och ren, var anpassade till en kall miljö. När klimatet blev varmare minskade tundrans utbredning drastiskt. Detta tillsammans med  intensiv jakt från människan ledde till att flera av dessa köldtåliga djurarter dog ut eller minskade kraftigt i antal.

När inlandsisen drog sig tillbaka från Sverige etablerade sig växter och djur snabbt i de isfria områdena. Först etablerade sig de mest köldtåliga arterna och därefter successivt mer värmekrävande arter. Temperaturen ökade fram till för cirka 6000–7000 år sedan då sommartemperaturen var ett par grader högre än dagens och klimatet i Sydsverige liknade det som idag råder i norra Frankrike. Södra halvan av landet täcktes då i stor utsträckning av ädellövskog.

Därefter har temperaturen fortsatt att fluktuera. Den generella trenden visar dock att temperaturen successivt sjunkit under de senaste årtusendena. Det kallare klimatet har lett till att barrskogen brett ut sig på bekostnad av ädellövskogen.

De folkvandringar som skedde för ca. 8000 och 20000 år sedan berodde säkert på ändrade temperatur förhållande som tvingade
människor att flytta. En anpassning till verkligheten.

När det var fritt från is fanns förutsättningar för jägare och fiskarfolk att överleva. Det kunde vara människor med Q-dna eftersom de kan spåras 20000 år tillbaka. När klimatet sedan försämrades följde man inlandsisens utbredning söderut. Med detta resonemang kunde södra sverige ha varit bebott under minst 8000 år med ett klimat som liknade norra frankrike idag. Men deras spår sopades senare bort av inlandsisen.




De vita områdena på kartan ovan visar inlandsisens utbredning för 20 000–17 000 år sedan. Det var under denna period som den senaste inlandsisen hade sin maximala utbredning i norra Europa. Norra Atlanten täcktes då periodvis av havsis (ljust blått) medan sydligare havsområden, exempelvis Medelhavet, var fria från is (blått). Eftersom stora mängder vatten var uppbundet i inlandsisar stod havsytan betydligt lägre än idag. Det illustreras exempelvis av att det fanns en landförbindelse mellan England och Frankrike. Den nutida kustlinjen är markerad med en svag grön linje. Eftersom klimatet var betydligt kallare än idag rådde tundraförhållanden i stora delar av Mellaneuropa (brunt). I södra Europa bredde en stäpp med sporadiska förekomster av träd ut sig (ljust grönt). Illustration: Anna Åberg & Hinayo Masaki.

Religion

Oden beskrivs första gången i skrift på 600-talet, i norra Tyskland där han är känd under namnet Wodan, senare Wotan. Det är en för nordisk religion säregen gud som enligt den danske historikern Saxo ska ha varit en helt vanlig man som kom från turkiskt håll vid tiden efter Kristi födelse och kom upp till Norden där han dog. Efter sin död blev han hyllad som en gud. Den här berättelsen stämmer inte alls överens med den berättelse vi har om Oden. Ni vet den där med en enögd gud som är kung över alla gudarna och som vet allt pga han offrat sitt ena öga i Mimers brunn. Ändå är det här nåt som hänger samman. Långt innan turkarna övergick till islam, vilket de inte gjorde förrän på 900-talet, var de likt sina släktingar animister, dvs de trodde att hela naturen var befolkad av andar som man kunde få kontakt med via så kallade shamaner, dvs de som tog direktkontakt med gudarna och andarna för att få veta vad man skulle göra. Bevisläget för historiskt belagd shamanism i Europa är svagt men just i Norden dyker denna form av gudadyrkan upp samtidigt som bl a Mithras-religionen gör sin entré bland Romarrikets soldater, dvs ca år 100. Ett tag finns det i den tidiga kristendomen också. Denna form av shamanism handlar dock mer om meditation och stilla kontemplation där man resonerar med sej själv. Att klä ut sej eller falla i trans för att nå en gud verkar inte ha varit något för europén i gemen.

Men just Odens bruk av vad som kallas sejd, att gå i trans för att nå gudarna och/eller andarna, är nästan unikt i Europa. Än mer intressant blir det när man får veta att bruket av sejd inte ansågs vara manligt eftersom sån mystik stred mot vad som ansågs vara det manliga idealet att vara öppen med sina känslor och sina avsikter. Att tala i tungor och gå i trans var typiskt kvinnligt enligt vikingatidens sätt att se. En manlig gud som då använder trans för att få fram information var främmande och följaktligen omanligt. Man tog till ordet ergi (ursprunget till vårt ord arg) för att beskriva den man som använde sej av shamanism för att dyrka en gud. Ergi kom med tiden att betyda fjantig, bög eller liknande och när formen argr utvecklades i de olika nordiska språken ur fornnordiskans grundform ergi försvann så småningom ergi helt och hållet. Men då hade å andra sidan även bruket av sejd också gjort det, framför allt som kristendomen bannlyst det. Tala i tungor ska man ju inte göra enligt bibeln.

Shamanism med trans är en tradition som är vanligare österut och tycks ha varit speciellt vanliga bland de sibiriska folken, däribland de uraliska folken där finnar ingår. Shamanism av den här typen fanns även hos de turkiska folken men var inte så vanligt längre vid tiden för deras konvertering till islam. Hunnerna ska ha utövat shamanism, enligt vissa källor. Här finns indicier för att hunnerna hade ett asiatiskt ursprung och att deras sätt att uppföra sej på var typiskt för det inre av Asien, närmare bestämt Sibirien eller områdena direkt söder om.

Dyrkan av enbart en gud kommer från faraonernas Egypten. Det var Ehnaton som avskaffade alla andra gudar utom Aton, solguden.
Detta hände mer än 1000 år före kristi födelse och gav Ehnaton oinskränkt makt. Endast en gud avskaffade konkurrens mellan olika gudar och deras präster.

De kristna annamade samma ide. Jesus blev odödlig och var Guds son. På samma sätt som Ehnaton var Atons son. Båda fick stor makt genom detta tänkesätt.

Religion och makt har alltid hört samman. Ett bra exempel är katolicismen som är en tvåtusenårig affärside.
Påvarna har haft stor makt under lång tid. Ofta används religionen som hjälpmedel i krig eller för att bibehålla ett politiskt system.

Du kan själv kalkylera hur mycket du betalat till kyrkan under din livstid. Eller betrakta de monument som kyrkor alltid har varit.

Vikingatiden

Tiden från 800-talet till mitten av 1000-talet kallas vikingatiden. Vikingarna var människor som var duktiga på att bygga båtar och vana att segla på havet. De var också bra på att kriga och handla med andra länder. Vikingarna tog därför makten i många länder i norra Europa.
Exempelvis är länder som Storbrittanien, Nederländerna och norra Tyskland, hemvist för personer med nordiskt DNA.

DNA-prov på män från t.ex England visar också på hablogrupp Q. Många engelsmän som utvandrat till Amerika förstår inte varför. De kan ju på intet sätt identifiera sig som släkt med infödda indianer. Förklaringen måste vara att de är ättlingar till de vikingar som tillhörde hablogrupp Q. De fanns ju i Skandinavien under vikingatiden.

Kanske var det så att hunnerna blev vikingar och återupptog sitt sätt att erövra och röva. Nu med snabba vikingaskepp istället för som tidigare med hästburna krigare. Taktiken var densamma för hunner och vikingar. Snabba överraskningsanfall, erövra, röva och sedan retirera om nödvändigt.

Vikingarnas båtbyggarkonst levde sedan kvar i århundraden. Jag minns när jag som barn och besökte en granne som byggde en Torsö-snipa. Klinkbyggd som ett vikingaskepp. Spetsig i för och akter. Seglade bra och kunde gå på grunt vatten. En utmärkt roddbåt som höll kursen i alla väder. Det var med en sådan båt jag lärde mig segla. Inte förstod jag då att den lilla båten haft större föregångare som nu enbart kan ses på museum.

Vid Vänerns strand fanns den praktfulla borgen Aranäs med sin storhetstid kring 800-talet.
Det kan ha varit vikingen Ragnvald Ranesson som använde solidus från tidigare generationer till att finansiera ett erövringskrig mot Normandie.
Omkring år 850 e.kr. for han med kanske 8 skepp och cirka 400 man från sjön Östen via ån Tidan ut i Vänern.
Därefter via Göta älv ut i Kattegatt. Rundade Jyllands norra udde och följde sedan kusten till Normandie. Här gifte han sig med en normandisk princessa och fick sonen Rolf som sedan kom att kallas ”Gånge-Rolf”.  Namnet kom sig av att han var ovanligt storvuxen. Denne var farfars farfar till Wilhelm erövraven som segrade över danska vikingar vid slaget vid Hastings 1066.

I Varnhem utanför Skara öppnades 2017 en grav med ett kvinnoskelett. Invid graven fanns en runsten som passade som lock till arkofagen. På locket fanns ett kors som visar att det var en kristlig  begravning. Runorna berättar om Kettils hustru Kata som blivit
begravd 1035-1040 e. kr.
I anslutning till graven har hundratals engelska silvermynt hittats. De kan dateras och visar sig
komma från den danagäld som betalades till danske kungen Knut den store. Gälden betalades 1014 och förmodligen
fick någon i Kettils familj pengarna som ersättning för medverkan i erövringen av södra England.

Strax i närheten ligger Husaby invid dagens Götene. Här döptes Olof Skötkonung 1008.
Han var Västergötlands och Mälardalens kung från 995-1022 e.kr.
Kristendomen gav kungen mer makt så han kunde ena ett större område.

Dessa fynd i Skaraborg visar på ett maktcentrum för riket. Här grundlades konungariket Sverige!

Vill du läsa mer om vikingatiden så finns mer information. Hur vikingasamhället fungerade finns beskrivet här.

Medeltiden

Innan kristendomen kom till Sverige trodde människorna på flera gudar. De mest kända gudarna är Oden, Tor och Freja. Detta kallas asatro. När kristendomen kom till Sverige förändrades samhället. Sverige fick också sin första kristna kung, Olof Skötkonung, omkring år 1000.
Under 1200-talet hände det mycket. Jordbruket och handeln blev mer organiserad. Nya städer byggdes upp. Sverige delades in i landskap. Varje landskap hade sin lag. Först fanns bara muntliga lagar som inte var nedskrivna. De första skrivna lagarna kom på 1200-talet. Västgötalagen är den äldsta.
Under medeltiden utvecklades den svenska riksdagen som beslutar om landets lagar. Riksdagen delades in i fyra delar: adel, präster, borgare och bönder. Det fanns bara män i riksdagen. Kvinnorna fick inte vara med förrän på 1900-talet.
Adeln var en grupp människor som hade fått makt och rättigheter i arv. Prästerna hade fått mycket makt över befolkningen och ägde 20 procent av Sveriges bästa mark. Borgarna styrde över handel och hantverk i städerna. Storbönderna styrde över livet på landsbygden. Bönderna levde på landet där de arbetade med att odla jorden och föda upp djur.
Mer finns att läsa här: Medeltiden

Nordisk union

Under senare delen av medeltiden kämpade Danmark, Norge och Sverige om vem som skulle ha makten i Norden. År 1397 skrev de nordiska länderna på ett avtal som brukar kallas Kalmarunionen. Med Kalmarunionen blev alla länderna ett enda land. Det var den danske kungen Valdemar Atterdags dotter Margareta som blev unionens första regent och drottning.
Hon skapade en fredsperiod på 40 år mellan de nodiska länderna. Något som var ett storverk under en orolig tid. Hon var en mycket skicklig diplomat som förmådde detta.
Mer finns att läsa här: Kalmarunionen

Stormaktstid

Under 1500-talet hände det viktiga saker i världen. Columbus reste till Amerika. Gutenberg uppfann boktryckarkonsten. Påven, som leder den katolska kyrkan från Rom, förlorade kontrollen över en stor del av sin kyrka. Många i Sverige var missnöjda med hur unionen styrdes av den danske kungen. Stockholms blodbad är en känd händelse då den danske kungen högg huvudet av 100 adelsmän i Stockholm. Efter blodbadet gjorde svenskarna uppror. Det var Gustav Vasa som samlade en svensk armé och tog makten från den danske kungen.
Sedan blev Gustav Vasa kung den 6 juni år 1523. Det blev fred i Sverige. Den 6 juni är också Sveriges nationaldag.

När Gustav Vasa var kung förändrades också kyrkan. Den hade varit katolsk och blev nu protestantisk. Den svenska kyrkan påverkades av prästen Martin Luther från Tyskland. Kyrkan fick lämna mycket mark ifrån sig och måste betala skatt till staten. Samtidigt fick riksdagen mer makt.
Från mitten av 1500-talet till början av 1700-talet var Sverige med i flera krig runt Östersjön. Östersjön var ett av världens viktigaste hav för handel. Krigen handlade om att ha kontroll över Östersjön. Sverige krigade med Danmark, Ryssland, Polen och Tyskland och fick kontroll över stora delar av Östersjön.

Tyskland krigade med Frankrike i trettioåriga kriget. Det var ett krig om makt mellan katoliker och protestanter. Sverige hade en viktig roll i kriget. Den svenske kungen Gustav II Adolf lyckades bra i kriget. Sverige fick då stora delar av norra Tyskland och Polen. Sverige blev en stormakt i europa. Senare blev Gustav II Adolf skjuten vid Lützen i Tyskland. (1632)
Förutom den yta som Sverige har i dag hörde Finland, Estland, Lettland och delar av Ryssland och Tyskland till Sverige. Senare tvingades Sveriges kung Karl XII lämna ifrån sig områdena utanför det som nu är Sverige eftersom han förlorade flera krig.
År 1721 var det fred i Sverige igen och landets tid som stormakt över Östersjön var förbi.
Mer finns att läsa här: Stormaktstiden

Sverige under 1700-talet

På 1700-talet, upplysningstiden, fick människorna i Europa bättre ekonomi. Många lärde sig läsa. Det var inte längre självklart att kungar, präster och adel skulle bestämma. Det ledde till flera revolutioner. Den mest kända är franska revolutionen år 1789.
År 1771 blev Gustav III kung i Sverige. Han gjorde en statskupp år 1772 där han försökte få mer makt så att han kunde styra landet själv.
Gustav III sköts till döds på en maskerad den 16 mars år 1792. Mer finns att läsa här: Upplysningstiden

Släktforskning

Skall man kunna spåra sina förfäder långt tillbaka får man använda DNA-teknik. Kvinnors mitokondriegrupp ärvs från mor till dotter och mäns Y-hablogrupp från far till son. Min mor tillhör mitokondriegrupp H1. Dessa individer var bland de första som invandrat till skandinavien söderifrån. Några hundra individer följde inlandsisens avsmältning för 13000 år sedan. Det var ett jägarfolk som så småningom blev fast bosatta och ägnade sig åt jordbruk och hade husdjur. När denna omvandling skedde är svårt att veta men för 6000 år sedan finns lämningar från en jordbrukande befolkning.

Den släktforskning som jag gjort omfattar fler än 30000 individer och fler finns att lägga till. Mängden förklaras av att männen med Y-hablogrupp Q blandades med hela befolkningen. Det är inte släkt i rakt nedstigande led utan även släkt i släkten.Med datorns hjälp blir släkten stor! Den finns redovisad på hemsidan min släkt

Min mors släkt kommer från Flistad socken i Skaraborgs län i Västergötland. Jag kan följa den ner till 1600-talet i Flistad. Förmodligen har den funnits där i tusentals år och varit bofasta bönder under årtusenden.

Även min far kommer från Flistad. Min mor och fars släkter har mötts tidigare. Fars Y-hablogrupp är Q och han härstammar från individer som kom senare till Västergötland. Gruppen Q kan spåras 20000 år tillbaka och då från mongoler i Sibirien. Därifrån flyttade de österut och korsade Berings sund. Men även söderut till området kring nuvarande Ungern och Rumänien.

Invid kyrkan i Flistad finns kung Ranes gravhög som har daterats till 400-talet efter kristus. Någon kilometer bort finns Sveriges största domarring. Den kallas Ranstena efter kung Rane. Hunnerna har kommit till Västergötland vid denna tid. Sedan har de blandad sig med befolkningen i trakten.

Därefter blir det ett långt steg i tiden fram till slutet av 1600-talet. Nu började prästerna att kontrollera befolkningen och dokumentera i kyrkböckerna. Förutom födsel, död och gifte finns även husförhörslängder som underlag till släktforskning. Andra källor är kvarlämnade köpekontrakt, bouppteckningar, brev m.m.

Jag börjar med min mor. Hennes anfader är Jonas Persson som levde i Odensåker. Han fick 1735 sonen Oluf Jonsson som blev bondefolk i Sörgården, Snarfva i Flistad socken. Han gifte sig med Stina Andersdotter som var född 1742 i Väring.

De fick fem barn bland dem Jonas Olofsson. Han var först dräng på Storgården och gifte sig 1794 med den 35-åriga änkan Kjerstin Eriksdotter från Vad. 1811 köpte han Storgården nr. 1 i Askeberga för 4222 Riksdaler. Säljare var förmyndarna för Johan Georg Karlströms omyndiga barn.
Förmyndarnas namn var Henriette Posse, Gustaf Adolf Fleetwood och Gustaf Karlström. Tre kända namn från min släktforskning.

Jonas var tjugosju år när han gifte sig  med Kjerstin. De fick fyra barn. Ett av dem var Jacob Jonsson som 1824 gifte sig med Maria Eriksdotter från Locketorp. Han var hemmansägare på Storgården nr. 1 i Askeberga, Flistad under hela sitt liv.

De fick sex barn varav Eric Jacobsson ärvde en del av Storgården nr 1. Han gifte sig med Matilda Jonsdotter från Vad. Han köpte ut sina syskon och blev ensam ägare till Storgården nr 1. Matilda ärvde granngården Storgården nr 2 och gårdarna lades samman. Han uppförde en ny mangårdsbyggnad och de båda gårdarna bytte namn till Ericsdal. I Askeberga finns nu Ranstena domarring, Odenslunda och Eriksdal.

Eric och Matilda fick ett barn John Ericsson. Han var min morfar och gifte sig 1906 med Olga  Johansson från Vad. De fick tre barn Curt, Kerstin och Dagmar. Tyvärr avled han redan 1920 och lämnade min mormor Olga med tre minderåriga barn. Gården arrenderades ut i väntan på att Curt kunde överta den. Det skulle dröja 8 år innan han blev myndig. Arvet delades så att Olga fick hälften och barnen fick dela på resten. Curt köpte sedan ut sin mor och sina systrar och blev hemmansägare på Eriksdal. För köpeskillingen köpte Olga ett hyreshus i Skövde där hon levde till sin död.

Olga och Arvid med barn

Fotot visar från vänster: Dagmar Ericsson Rosberg, Margit Sanze'n Rosberg, Kerstin Ericsson Carlqvist, Olga Ericsson, Ingemar Sanz'en, Arvid Sanzen i gräset Carl-Arvid Sanze'n. På fotot saknas Olgas son Curt Ericsson.
Arvid och Olga var syskon och de hjälptes åt att uppfostra barnen sedan deras resp. make-maka dött.

Skall man forska från mor till dotter blir det så här
Min mor Kerstins mor Olga Johansson föddes 1884 i Vad.
Fadern var ägare och brukare till Odenslunda Sörgården i Flistad.
Olgas mor var Josefina Magdalena Johansdotter född 1856 i Varola.
Fadern var ägare och brukare till bland annat Skattegården i Värsås.
Josefinas mor var Kajsa Lisa Pettersdotter född 1834 i Forsby.
Fadern var hemmansägare på Högåsen i Forsby.
Kajsa Lisas mor var Cajsa Torstendotter född 1788 i Bosgården i Mofalla.
Fadern var rusthållare i Bosgården.
Cajsas mor var Kierstin Larsdotter född 1754 i Sventorp.
Fadern hemmansägare.
Kierstins mor var Maria Jansdotter född 1726 i Tibro.

Tillsammans visar detta på en gedigen bakgrund som bönder i generationer.
Stämmer väl med deras mitokondriegrupp H1.

Nu kommer vi till min fars släkt.
På Västergården, Öja i Flistad socken bodde ryttaren Niels Olufsson tillsammans med sin hustru Ingrid Jonsdotter. De fick fyra barn varav Zacharias var den äldste.
Sista barnet föddes 1697 och sedan blev det inga fler för Niels följde med Västgöta rytteri till Polen. Krigståget där blev framgångsrikt och Niels kallades corperal när han återvände hem. Han var då 46 år. Troligen följde han med på fler fältåg. Hans fru dog 1732 men uppgifter om Niels död saknas. Förmodligen stupade han i kriget tillsammans med Karl XII. Niels hablogrupp var Q och han härstammar kanske från invandrare som kom med kung Attilas ryttarhorder. Förmodligen har hans förfäder varit beridna krigare i århundraden.

Sonen Zacharias gifte sig med Britta Jonsdotter och de fick två barn.När hustrun Britta dog gifte han sig för andra gången 1745 med en mademoiselle Brigitta Sjögren som var 20 år yngre. Då kallades han mäster som var en beteckning på duktiga hantverkare. Han var hela livet bosatt på Västergården, Öja i Flistad socken.

Äldste sonen Zachris gifte sig 1750 med Ingierd Johansdotter från Finnagården i Flistad. De bosatte sig där och fick fyra barn. Han kallades åbo (hemmansägare). Äldste sonen tog över Finnagården som bonde. Tredje barnet Nils Zachrisson flyttade till Odensåker på andra sidan sjön Östen.
Han gifte sig 1789 med den 10 år yngre Brita Svensdotter från Odensåker. Där blev han bonde på klockarbolet vid prästgården. De fick sonen Johannes tillsammans. Britta avled när Johannes var fem år gammal. Nils gifte då om sig med Kjerstin Jonsdotter från Tidavad. De fick två barn tillsammans. Klockarebolet är ett kulturminnesmärke som han var med och skapade. Det finns bevarat och är värt ett besök.

Nedom kyrkan ligger Klockarebolet, Sveriges enda bevarade klockargård. Husen som är försedda med halmtak har stått på sina platser sedan 1600-talet.


Klockarebolet

Johannes Nilsson gifte sig 1823 med Maria Svensdotter från Horn. Han köpte Nolgården i Odensåker. Tillsamman fick de tre barn. Det äldsta barnet dog vid 13 års ålder. Barnen Carl Johan och Brita fortsatte att bebo och bruka gården tillsammans.

Brita Johansdotter gifte sig 1853 med Lars Olofsson från Odensåker. Tillsammans fick de två barn. Maken dog 1856 och Brita gifte om sig med Nils Nilsson från Odensåker. De fick sex barn tillsammans.

Carl Johan Johansson gifte sig 1857 med Maria Charlotta Engqvist från Horn. Tillsammans fick de 8 barn. Nu skulle gården försörja två föräldrapar med fem pojkar och elva flickor. Det förmådde inte Nolgården så Carl Johan köpte gården Djuphult i närliggande Bergs socken. Han var bonde men titulerades nämndeman.

Det skedde en utflyttning från familjen till andra delar av landet. Äldste sonen Johan Gustav utbildade sig till lärare men etablerade sig som författare och redaktör. Han började släktforska och berättade för sina bröder att en förfader kom från Carlstein i Tjeckien. Denne var livvakt till Gustav II Adolf och följde sedan med till Sverige. Carlstein finns i släkten men jag har inte kunnat få den historien  bekräftad.

I en diktsamling som han gett ut kallar han sig Gustav Carlqvist C-stein. Ingen annan av bröderna tog sig det dubbla efternamnet. Han släppte diktsamlingen 1933 och titeln var ”Rimfrost och Blom”.

När jag sökte på internet såg jag att den fanns att köpa för 100:- på ett antikvariat. Det var den andra utgåvan och diktsamlingen har 93 sidor. Här följer en dikt som jag citerat från boken:

Hemkomsten

Fager står liden, där vildblomster lysa
strax invid vägen är hyddan så låg,
där under ryggåsens sotiga bjälkar
nyfödde pilten mot jordelivet såg.

Lyxbilen, skinande, sakta, så sakta
upp efter liden i solglansen kör.
Björkarna dofta och fåglarna sjunga,
mannen i bilen nu uppehåll gör.

Ringblommor gula prunka vid stugan
i fönstret en katt vid en blomkruka glor.
Med brillor på näsan en gumma vid grinden
glatt hör sig hälsas: Älskade mor!

Fjärran från kommer sonen, som kämpat
fram till sitt välstånd på arbetets stig.
Här har som gosse han barfota sprungit,
klättrat på bergkanten hurtig och vig.

Blåögda flickan med gullgula lockar
som uti leken var gossen så kär,
flyttat ur byn till en bondgård i bygden
där hon nu hustru åt nämndeman är.

Skräddarens Petter med vilken han brottats
har ingått vid gardet som volontär.
Nu han så ståtlig, då han är hemma
plym och gehäng som befälsperson bär.

Torpare-Anders nu storgården äger,
vinst uppå lottsedel gjort honom rik.
Storgårdspatronen konkursat och sitter
nu uti fattighus, blek som ett lik.

Händelse mången, vemodig som ljuvlig,
lever i minnet från barndomens dar.
Sorlande bäcken, där kvarnhjul han byggde
än såsom förr ibland blomstren fram drar.

Fager står liden, vildblomster dofta,
björkarna lysa i friskaste grönt.
Livet en vårbäck stundom han likna --
att grubbla och sörja föga är lönt --

Gustav inspirerade mig att skriva dessa memoarer. Kunde han skriva en diktsamling måste jag kunna skriva några sidor om mitt liv.

Gustafs far Carl Johan drabbades av stroke 1857 och kunde inte längre sköta gårdssysslorna.
När hans barn blev vuxna var dessa tvungna att söka arbete på annat håll. Nolgården kunde inte försörja alla. Djuphult såldes.

Min farfar Thure sökte sig 1859 till sin storebror Johan Gustav. Han var bara sjutton år när han gick till fots mot Göteborg. Brodern var ogift och redaktör på Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Med hans hjälp mönstrade Thure på segelfartyget Elisabet. Resan gick från Göteborg till Liverpool och sedan vidare till Montevideo i Sydamerika. Cap Horn rundades och fartyget nådde slutmålet Port Adelaide i Australien. Från den seglatsen finns ett brev till Johan bevarat. Hemresan tog fem månader.

Kopia av brev



Efter några sådana seglatser återvände han till Sverige 1896. Han hade nu sparat pengar så han kunde gifta sig med Anna Andersdotter från Hjälstad. De flyttade till Mariestad där han byggde en villa som för sin tid var tekniskt avancerad. Till exempel fanns vatten indraget, något alldeles nytt på den tiden. Normalt fanns en brunn utomhus för att hämta vatten.

Thure fick arbete som målarmästare på Katrinefors bruk. Han lärde mig hur man blandade till färg. Det var färgpigment tillsammans med linolja.Thure och Anna fick sju barn. Fyra av sönerna och en dotter blev kvar i Mariestad.

Min pappa Eric var en av dem. På bilden sitter han till vänster om farfar Thure. Eric var tekniskt intresserad och byggde en kristallmottagare. En genial radio som inte krävde någon strömkälla och hade perfekt ljud. Den väckte mitt intresse för teknik. Mina föräldrar Eric och Kerstin träffades i Mariestad och gifte sig 1936. De fick två pojkar min yngre bror Stellan och jag själv.




På fotot ser man från vänster övre raden: Gustav, Kalle, Einar och Hilding Carlqvist
Nedre raden: Anna Carlqvist, Thyra Carlqvist Nyberg, Eric, Thure och Karin Carlqvist Olsson.

40-årsdikt till min far Eric som skrivits av ett syskon

Mors lille Eric han har ju fyllt år
att gratulera med sång vi väl får
fast dagen den stora ju fredagen var
så denna här sången vi ej sjungit har

Han liten och klen vid födseln var
Han blev lite bättre i kommande dar
men morsan var ängslig hon sa att jag tror
Jag skickarn till landet till Johan min bror

Där gick han på gödkur till skoldags det var
Han flyttade hem till sin mor och sin far
då började allvar bli med hans liv
med systrar och bröder det ständigt var kiv

Men åren de gingo och skolan tog slut
så skulle han nog uti vida världen ut
Jo pytt sade morsan, du stannar min stump
här hemma i staden för att sälja lump

Hos Efraeim där uppe vid torget ni vet
Han tog hyra på livstid och sprang där och slet
Om byxan var långer och rocken för stor
Den sitter som gjuten. Han sa! Käre bror.

Exercera beväring vid T2 det var
Han kände sig då som en riktig kara, kar.
Fast tjänst uti truppen det sällan ju blev
det mesta han gick uti köket och klev

Sen träffa han flickor av alla de slag
Han gick och fundera och tänkte ett tag
Jag får väl sortera och se vad som blir kvar
Om det blir nått som duger för kommande dar

Och valet det föll på en flicka så nätt
det valet var bra, hon var av bondeätt
Hon bar namnet Kerstin med Eriksson där bak
Kom sedan inte och säg att Erik inte har smak

Ja så blev du gifter nu mår du så gott
och två rara pojkar det har du ju fått
Så klaga nu inte du har det så bra
På din stora dag vi ropar Hurra, Hurra!

Efter några år som prokurist i Efraeims herrekipering övertog Erik en affär.
Han och Kerstin arbetade där med ett par anställda. De sålde och lagade
hattar, mössor och pälsar. Affären hette Mårds efter förra ägarinnan fröken Mård.
Den var en guldgruva vid esplanaden sades det.

Erik och Kerstin lät bygga ett hus på Ormgatan Mariestad.





Ovan visas foton på min föräldrar Kerstin och Eric tillsammans med mig och min bror Stellan.

Pappa Erik var arbetsam, intelligent och omtyckt av alla. Jag föddes 1938, året före andra världskriget bröt ut. Mina minnen från mina första år var att det fanns ransoneringskuponger och brist på många varor. Exempelvis fanns inte bananer att köpa förrän jag blivit sju år gammal.
I vårt hus bodde också pappas syster Tyra med maken Gunnar Nyberg.
Pappa inkallades och skulle försvara Sverige vid norska gränsen. Men försvaret var opålitligt då majoriteten av officerarna var nazistsympatisörer. Han berättade att när tyskarna ockuperat Norge fanns hans förband på vår sida av gränsen. Med vapen men utan ammunition. Vårt försvar var gott som Per-Albin sade. Ett annat minne från den här tiden var ett tyskt flygplan som nödlandade på Vänerns is. Vi barn fick provsitta förarplatsen. En trästol i en kabin utan värme. Flygare skulle jag inte bli.

Mina föräldrar var sportintresserade. Ett av mina första minnen var när mamma deltog i en gymnastikuppvisning i idrottshallen. Hon balanserade på en bom och lyckades ganska bra. Pappa tävlade i orientering och 1500 meter. Han var medlem i MAIF och hjälpte även till som funktionär vid friidrottstävlingar.

På semestrarna valdes resmål som visade på deras naturintresse. Vi åkte till Bohuslän för att fiska makrill eller till fjällen för att vandra. Bada utomhus skulle jag göra oavsett väderlek och årstid. Mamma började redan i maj och fortsatte långt in på hösten. Vinterbad existerade men jag provade aldrig. De var riktiga frisksportare men denna egenskap smittade inte mig. Visst kunde jag springa uthålligt men det var allt. I alla bollsporter var jag dålig utom brännboll. Jag hade gjort ett slagträ i slöjden och med det tränade jag. Resultatet blev att jag slog till bollen så den försvann. Sedan infördes restriktioner så att bollen inte fick studsa i samband med slag.

Vi bodde i kvarteret Mjölnaren i Mariestad. I grannhusen fanns lekkamrater i ungefär samma ålder. Pappas kristallmottagare hade magnetiska hörlurar som kunde användas till mycket. Även grannpojkarna hade hörlurar. Vi beslöt att installera ett lokalt telefonnät. För detta behövde vi koppartråd som togs från kasserade drosslar. Tråden avlägsnades med mycken möda och vi fick hundratals meter koppartråd. Sedan drog vi dubbla kopparledningar mellan husen i kvarteret och kunde få kontakt. Hörlurarna fungerade både som mikrofon och högtalare. Några ringsignaler hade vi inte utan vi kom överens om när nätet skulle vara bemannat. Glömde någon att koppla bort sina hörlurar kunde alla anslutna höra vad som försiggick hos honom.

De första åren arbetade pappa Eric som föreståndare för en herrekiperingsaffär. Ägaren hade dött och hans fru med två barn bodde ovanför affären. Barnen var i samma ålder som pappa Eric, men ville inte arbeta. Det blev han som skötte allt. Barnen åkte mest bil. Båda var specialister på att köra slut på bränslet så någon annan fick betala när bilen behövdes.
Efter några år tröttnade pappa och köpte en egen affär. Denna verksamhet drev mina föräldrar med två anställda fram till sin pensionering. Pappa var begåvad men hade aldrig fått studera. Han önskan var att hans barn skulle få göra detta. För mig blev det småskola, folkskola, realskola och gymnasium.
Han engagerade sig i kommunpolitiken som socialdemokrat. Ovanligt för en egen företagare men mycket bra för partiet. Det var på den tiden socialdemokrater var hederliga. Han var i många år ordförande i kyrkofullmäktige.

Min yngre bror Stellan  stannade i Mariestad där han arbetade på Electrolux till sin pension. Han var mycket musikalisk och spelade piano och orgel. På arbetet var han omtyckt med glimten i ögat, humöret på topp och en glädjespridare för sina arbetskamrater.

Pappas syskon hade tillsammans tio barn. Kusiner till mig i ungefär samma ålder. Men vi bodde på olika håll i staden så umgänget blev sporadiskt. Vi umgicks mer med mamma Kerstins brors familj. Kerstin var född på en gård som hette Eriksdal uppkallad efter hennes farfar Erik. Mammas pappa dog när hon var tio år gammal. Mormor flyttade då ihop med sin bror Arvid som också blivit änkling. Tillsammans fostrade de sex barn. De kom från en bondesläkt i Flistad socken, Skaraborgs län. En gammal kulturbyggd med en stor domarring invid gården Eriksdal. En granngård hette Odenslunda som syftade på en kultplats (Odins Lund). Här bodde mammas kusin Göran. Han var den ende i familjen som fortsatte med jordbruket. Mammas bror Curt hade sålt Eriksdal och bosatt sig i närmaste tätort. Curt hade tre barn. Jan, Ola och Eva. En äventyrlig trio i mina ögon.
På bilden ser man från vänster: Ola, Inga, Eva, Jan och Curt.
Mitt i bilden finns  spets-hunden Lalla

Studierna i Mariestad avancerade med flera språk. Det var engelska, tyska och franska. När jag skulle köpa min tyska grammatikbok hade den tagit slut i bokhandeln. Den skulle komma nästkommande dag. Det gjorde den inte. Inte nästkommande vecka eller månad heller. Det blev tysklektioner utan grammatik för mig. Det gjorde kanske inte så mycket då der, die och das föll sig så naturligt för en slarver. Lite misstag kunde jag acceptera.

Detta kompenserade jag genom ett alldeles utmärkt tyskt uttal. Tyskläraren var av en annan uppfattning så jag började tröttna på tyska språket. Jag räknade matematik på tysklektionerna. Populärt hos matteläraren men motsatsen hos tysklärarinnan. Efter flera års studier, visade mina betyg, att jag var klassens bäste i matematik och den sämste i tyska.

Examen firades med en skolresa till Hamburg under ledning av tysk- och matte-läraren. Vi blev inkvarterade i baracker invid ett gammalt flygfält. Sedan skulle vi studera en radiostation men vi hamnade snart på Reeperbahn och Zillertal. Alla elever i klassen sa inte ett ord tyska utan koncentrerade sig på grammatiken. Jag kommunicerade flytande utan att staka mig. De mest företagsamma pojkarna ville besöka ”Grosse Freiheit” med mig som tolk. Tysklärarinnan skulle mest vara till besvär. Den grånade matteläraren följde med då han kände ansvar för sina elever. Jag skötte konversationen med damerna till allas belåtenhet. Snart var det dags att återvända till Zillertal där tysklärarinnan oroligt väntade med klassens flickor. Var har ni varit? Vi har varit så oroliga utropade hon. På ”Grosse Freiheit” sa matteläraren skamset. Men hur klarade ni er du kan ju inte tyska? Matteläraren svarade: Jerker tolkade. Efter den lektionen ändrade tysklärarinnan sitt sätt att undervisa. Men hon kunde inte ändra mitt betyg.

När jag gick på gymnasiet i Mariestad råkade jag ut för en bilolycka. Vi var fyra grabbar och en tjej som skulle åka på dans i Tibro en lördagskväll. Per-Göran en klasskamrat hade lånat sin pappas bil en Volvo PV 60. Vi åkte iväg och kom fram till Tibro och dansen. En tråkig tillställning. Sedan blev det hemresa på natten. Per-Göran körde och flickan satt i framsätet. Vi grabbar satt i baksätet och såg inte så mycket av vad som hände. Men vi hörde att grus smattrade upp i stänkskärmen och kände att bilen körde av vägen. Vi slog runt och flickan skadade sig av glaset i vindrutan. Hon blödde kraftigt. Jag slog i huvudet, fick hjärnskakning och blev sängliggande i en vecka. Bilen, som var av kraftig konstruktion, hamnade åter på de fyra hjulen men gick inte att köra. Per-Göran försökte direkt men vi blev stående. Det blev att lifta vidare med en annan bil. Hjärnskakningen gjorde att jag inte kommer ihåg så mycket mer av händelsen.

Jag ville tjäna pengar istället för att studera. Då måste jag skaffa mig en bra yrkesutbildning. Flyttade till en större stad och började läsa till byggnadsingenjör. Mina goda matematikkunskaper var till god hjälp men min motivation än större. Jag fick dela rum som inneboende hos en änka med två barn. Änkan disponerade vardagsrummet tillsammans med barnen. Jag och en annan ingenjörsstudent hade ett sovrum. Det fanns ytterligare ett rum som hyrdes ut till en vacker flicka från Norrland. Studierna och boendet med mat kostade pengar. Det var viktigt att snabbt slutföra dessa, då möjligheter till lån saknades. Jag och min rumskompis koncentrerade oss på att bli klara på minsta möjliga tid. Vi läste dag och natt sju dagar i veckan. Betygen blev bra och stipendier hjälpte till att finansiera uppehället.

På skolloven arbetade jag på byggnadskontoret i Mariestad. Lönen sparades till vinterns studier. Det arbetet lärde mig mycket. Jag hade ett kontorsrum-förråd intill byggnadschefens rum. Ibland var dörren till chefsrummet på glänt och jag hörde hur chefen arbetade. Han lärde mig att upphandla olika byggprojekt. En kunskap som jag senare i livet hade stor nytta av. Jag var ambitiös och anförtroddes olika projekt. Det mest iögonfallande var nya torget i Mariestad. Jag fick även hjälpa till som kontrollant på kv. Alen

Jag och min studiekompis hade blivit utvalda av en god vän till änkan som lämpliga hyresgäster. Vi var båda helnykterister och extremt skötsamma fram till vår examen. Då skulle det firas. Det blev en fest tillsammans med änkan och den vackra flickan från Norrland. Jag hade fått skolans bästa betyg och min kompis var inte mycket sämre. Änkan och flickan piffade upp sig och sedan började festen. Den slutade med att jag hamnade i säng med flickan och kompisen gifte sig med änkan.

Jag hade fått uppskov med militärtjänsten på grund av studier. När de var avslutade blev jag inkallad och fick möta ett system av galenskap. Vi ställdes genom undantag i lag utanför mänskliga rättigheter. De flesta hade avslutat sin skolgång och hade kunnat göra bättre nytta på annat sätt.

Efter några månader i Stockholm skickades vi till Arvidsjaur mitt i vintern. Som kallast var det -42 grader, dessutom natt hela tiden och mycket snö. Jag fortsatte att studera på distans men det var svårt i den miljön. Kompletterade mina kunskaper med högre ingenjörskurs i matematik.

Efter militärtjänst blev jag erbjuden ett arbete på Jakobsson & Widmark, Stockholm, Lidingö. Nytt hyresrum som inneboende väntade. Jag skulle arbeta som byggnadskonstruktör. Snabbt insåg jag att min utbildning inte var tillräcklig. Förutom matematikstudier läste jag även högskolekurser i byggnadsstatik och mekanik. Mina studier uppmärksammades och jag fick allt mer självständiga uppdrag på företaget. Jag trivdes bra trots att jag hade en chef som var söndagsskollärare i Filadelfia. Han var så elak under veckorna att han behövde gå i kyrkan på helgerna. På morgnarna hälsade han oss med “frid” istället för godmorgon. Men han var en duktig byggnadskonstruktör.
Den bäste av alla var en ungrare som jag arbetade tillsammans med. Han hade flytt från Ungern tillsammans med sin fru. Även detta par bodde inneboende, men i en villa. Hyresvärd var en änka som hyrde ut fem rum i villan till åtta personer. Detta måste organiseras och hon upprättade ett schema för toalett-besök, användning av kök, utrymme i kylskåp och andra tänkbara och otänkbara detaljer. Lajoz tillbringade mesta tiden på arbetet tillsammans med mig för att undvika sitt besvärliga boende. Vi hade specialiserat oss på pelardäckskonstruktioner i armerad betong. En efterfrågad konstruktion som användes i sjukhus och varuhus m.m.

Efter några år på Lidingö som inneboende ville jag ha en egen lägenhet. Mycket svårt i Stockholm med sin bostadsbrist. Det hade blivit långa resor till arbetet så jag valde att flytta. Sökte arbete som konstruktionschef på ett byggföretag i Linköping. Fick jobbet och en lägenhet i huset intill. Jag hade blivit utvald för mina kunskaper om pelardäck. I Linköping planerades ett stort bostadsområde med denna konstruktion. Jag flyttade och började mitt arbete. Nu var jag ensam ansvarig för husens hållfasthet. Det kunde vara så triviala saker som infästning av en flaggstång i en fasad. Rasade flaggstången kunde personer skadas och jag kunde bli skadeståndsskyldig. Mina pelardäckskonstruktioner var nya och granskningsmyndigheten måste lita på mig. På J&W hade jag haft en gruppchef som tog det ansvaret. Han var ju religiös så han bad säkert om hjälp från ovan. Jag gjorde som på matteproven. Räknade allt två gånger och gärna på olika sätt.
Enbart en incident inträffade. En betongleverans med för mager betong användes. Betongen hade då lägre hållfasthet och normalt skulle plattan rivas. Jag räknade om det hela och vi gjorde istället fler bärande väggar för att klara hållfastheten. Förtroendet för mina konstruktioner betvivlades aldrig.

Byggföretaget var föregångare på att bygga källarlösa hus. Grundläggning skedde med dels platta på mark och dels torpargrund beroende på markförhållanden. Platta på mark gav ibland fuktskador på golvbeläggningen. Jag uppdrogs att studera problemet och min lösning var enkel. Ventilera plattan genom små plaströr som drogs genom kantbalken. Därefter var det slut på de skador som omvänd fuktvandring kan åstadkomma.

Pelardäcken på hus med två eller tre våningar behövde endast smala pelare. Dessa förtillverkades för att byggandet skulle gå snabbare. Platta på mark med förtillverkade pelare till ovanförliggande bjälklag var min metod till ekonomiskt byggande.
Nu hade jag kommit närmare produktionen än jag var som konsult hos J&W. Detta gav andra lösningar än när jag arbetade som hjälp till arkitekter.

Huset i korsningen S:t Larsgatan Drottninggatan, som nu inhyser Mc Donalds, var ett av mina projekt. Intressant därför att det hade två källarvåningar. Byggnaden kom under grundvattenytan och fick konstrueras som en båt. Vattnets lyftkraft måste kompenseras med husets vikt. Gyllenhuset vid Gyllentorget var ett annat projekt. Här fick jag också konstruera fontänen på torget. Ingen risk för ras trots de stora stenblocken och studenternas alla försök.


I Linköping träffade jag min blivande fru Ulla. Hon studerade på lärarseminariet och var något alldeles speciellt. Jag fick hennes telefonnummer, ringde och lyckades få en träff. Det blev en utflykt till Omberg en höstdag i september. Sedan började vi umgås oftare och trivdes tillsammans. Vi hade lika bakgrund med föräldrar som småföretagare. Det hade präglat oss båda till att vara blyga och anspråkslösa. Efter en tid beslöt vi att flytta ihop.
Jag köpte ett kedjehus i Hjulsbro så vi fick gott om plats. Ullas studier gick planenligt och hon tog sin lärarexamen. Sedan fick hon arbete på skolan närmast vårt bostadsområde. Det började bli dags att gifta oss. Vigsel ägde rum en midsommar i Värnamo med strålande sol.
Efter några år väntade Ulla vår första son Henrik. Hon ville vara hemma med honom när han var liten så hon tog ett uppehåll som lärare. Jag började planera för ett större hus som sedan skulle bli vår bostad resten av livet. Efter ytterligare några år kom nästa son Joakim. Vi skaffade barnflicka för att bättre kunna tillgodose barnens behov. Dessutom kunde Ulla arbeta som lärare med delad tjänst. Hon var den som hade det största ansvaret för barnen och hemmet.

När man gifter sig så kommer man in i en ny familj med sin egen historia. Några levnadsöden kan vara intressanta att berätta. Min frus morfar hette August Wilhelm Hultqvist och föddes i Stockholm 1883. Modern hette Ingeborg Hultqvist och var bosatt i huvudstaden. Han bortadopterades till en familj i Västergötland men behöll sitt efternamn.

1908 gifte han sig med min mormor Selma Matilda Johansson. De fick två barn, Ullas mamma Elsa och sonen Göte. Han kallades Wille och flyttade till Amerika och bodde där några år. Man trodde inte att han skulle återvända. Men han återvände och köpte gården Lundby utanför Värnamo. Senare köpte han även en gård i Villstad några mil från Värnamo. En tid bodde mormor och morfar där.

I Värnamo köpte Wille en fastighet på Mosslegatan och startade en kartongfabrik på samma tomt. Fabriken drevs sedan vidare under många år av Ullas pappa och morbrodern Göte. Under en period var Wille byggmästare och byggde hus i Värnamo och han ägde även hus i Göteborg. Han var glad i sprit och spelade gärna dragspel. 1951 slutade han sina dagar av en hjärtinfarkt i Göteborg. Mormor och morfar levde åtskilda i slutet och morfar hade en kvinnlig bekant i Göteborg.Hon kallades "fru Sandin".
Ulla minns honom som en liten rundmagad farbror i hatt. Han var kortare än mormor, som var lång och stilig.

På byggföretaget i Linköping arbetade en arkitekt-konstnär. En trevlig person som dessutom var en duktig arkitekt. Vi var ett team som hade hjälp av tre byggnadsingenjörer. Efter några års samarbete beslöt arkitekten och jag att starta egen verksamhet. Vi började med varsin semesterlön och ett uppdrag. Snart hade vi flera projekt och måste anställa medhjälpare. Ytterligare konstruktör, en byggnadsritare samt en sekreterare. Uppdragen blev flera men min kompanjon ville ha mer tid över för sitt konstnärskap.

Vi delade på företaget och plötsligt var jag egen företagare med ensamt ansvar för anställda. Nu var det bara konstruktionsuppdrag som vi var specialister på. Självklart fick jag konstruera allt som min före detta kompanjon ritade. Byggföretaget gav mig också hela tiden nya uppdrag. Men byggbranschen är skakig. Det infördes en investeringsskatt på kontorshus. Detta drabbade oss då våra största objekt var just sådana byggnader.

För att sysselsätta anställda startade jag ett byggföretag som skulle bygga småhus. Bolaget döptes till FOLKVILLOR. Sedan köpte vi mark och lät vår arkitekt rita husen. Olika arbetslag monterade och den färdiga produkten såldes. Husen var arkitektritade, ekonomiska och efterfrågade. Målsättningen var ett ändamålsenligt och rationellt småhusbyggande. Iden kom ursprungligen från vårt sätt att bygga med pelardäck. Här användes lättbetongelement som var våningshöga och 60 cm breda. Vi ökade måttet till 120 cm och konstruerade elementen i trä. Tillsammans hade vi 12 olika element som omfattade inner, ytterväggar och bjälklag. Alla enheter hade färdiga ytor med fönster, dörrar, eldosor m.m monterade. Det fanns tre fönsterstorlekar, 30, 120 och 180 höga.

Tillverkningen av de standardiserade elementen skedde på olika fabriker. Kunde vi använda dessa element till allt vi ritade kunde vi få långa serier och bra priser på byggdelarna. Vi testade med olika provhus och under olika väderförhållanden. Elementen monterades snabbt på färdigställd grund med hjälp av samma lastbil som transporterade lasten. Varje bil hade ju sin egen kran så vi slapp hyra en sådan. Med takelement kunde en montering ske samma dag som transporten kom. Byggtiden av stommen blev kort och priserna på elementen förmånliga.

När antalet byggnadsarbetare översteg 20 fick jag besök av en ombudsman från Byggnads avd. 35. Han meddelade mig att jag måste skriva avtal med facket annars skulle fackföreningen sätta Folkvillor i blockad. Jag bad om en dags betänketid och ringde min pappa för att höra hans åsikt. Det är bara att skriva på sade han för du har ju kontrakt med dina beställare som du inte kan bryta. Utpressning tyckte jag och skrev på ett avtal som innebar att 4% av arbetarnas lönesumma skulle betalas till fackföreningen. Vid varje utbetalning av lön betalade jag arbetarna överenskommen timpenning. Lönelistan redovisades till byggnadsfacket och 4% av lönesumman betalades dit. En maffialiknande metod som gav inkomster till fackföreningarna och trygghet åt företaget. Den ombudsman som fick mig att skriva på avtalet blev senare kommunalråd i Motala. Efter något år tvingades han att avgå efter en korruptionsskandal. Han hade förlorat sin etiska kompass under sin tid som ombudsman.

Jag slutade att rösta på socialdemokraterna. Det hade blivit ett ombudsmannaparti som levde gott på olika sätt av bedrägeri. Detta upptäcktes också av medborgarna i östtyskland. "Wir sind das volk"  skanderades  det när folket övergav en socialistisk diktatur.

Nu köpte vi mark och byggde serier av arkitektritade hus. Sådana kunde sedan säljas till bättre pris än de kataloghus som konkurrenterna erbjöd. Byggande av Folkvillor blev mer lönsamt än att arbeta som byggnadskonstruktör. Dessutom kunde vi anpassa sysselsättningen genom att det var vi som bestämde när det skulle byggas. Den konsultverksamhet som fortsatte var den med dataprogram.

För att kunna köpa en större mängd element anställdes säljare. Det såldes hus till kunder som hade egen tomt och som ville ha ett arkitektritat hus. Här gjorde jag fel genom att acceptera en bonus till säljarna för varje sålt hus. Detta lockade dessa att sälja med för många löften om detaljer som inte fanns i kontraktet. Vi råkade ut för tvister som var arbetsamma och tidsödande. Sammanfattningsvis kunde vi bygga tio hus på egen mark med samma arbetsinsats som ett hus sålt till kund på hans mark. Var tionde kund med egen mark var en problemkund Den typen av husbyggande gav bara förluster och missnöjda kunder. De hus vi sålde nyckelfärdiga kompenserade detta.

Småhusföretaget gick bra under flera år och gav överskott som delades ut till de anställda. Så kunde det ha fortsatt om inte nya byggbestämmelser infördes. Nu skulle husen isoleras bättre och byggas tätare. Öka isolering var inget problem men täta hus innebar en mögelrisk. Vi monterade ju elementen på plats utomhus med växlande klimatförhållanden. Risken var stor att fukt byggdes in och sedan inte kunde ventileras bort. Det krävdes stora investeringar för att bygga volymhus inomhus. Omställningstiden skulle också vara riskfylld då husen hade lång garantitid. Alla lån jag tagit för att köpa mark var garanterade med personlig borgen. Eller som bankdirektören sa: Tror du inte själv på vad du gör kan vi inte låna dig pengar. Jag hade aldrig blivit nekad ett lån men nu började jag tvivla på vår produkt.
Samtidigt hade jag ansvar för många duktiga medarbetare. Vi hade arbetat tillsammans under många år. Det var ett tungt beslut att lägga ner Folkvillor. En arkitektonisk och tekniskt elegant produkt som plötsligt saknade förutsättningar. Husen har ett karakteristiskt utseende med fönster som går ända upp i tak. Det finns gott om sådana i Östergötland.

Ulla och jag tycker om att resa. Innan vi fått katt och barn bilade vi på semestern ned till Sydeuropa. Den första resan gjorde vi med min SAAB 93 till Venedig i Italien. Vi åkte först till Varberg och tog färjan till Grenaa på Jylland. Det blev en sen ankomst till Danmark och vi var trötta. Bilen parkerades avsides och vi beslöt att sova i bilen istället för på hotell. SAAB hade planerat bilen så att den kunde göras bäddbar. Vi bäddade och somnade. I gryningen väcktes vi av en traktor som skulle passera den utfart där vi parkerat. Den hade vi inte sett i mörkret kvällen innan. Jävla “svenskar” sa dansken.

Sedan åkte vi vidare ner genom Tyskland för att besöka Ullas barndomskamrat Marita. Hon hade varit sommarbarn i Värnamo i flera år efter kriget. Nu hade hon och hennes man etablerat sig med radhus i Salzgitter. Vi fick bo hos dem några nätter. På dagarna gjorde vi utflykter till olika platser i närheten. Vi såg gränsen mellan Öst- och Västtyskland med taggtråd och mineringar. Manfreds fiskodling och staden Gozlar där vi åt välsmakande körsbär.
Sedan fortsatte vi söderut mot Berchtesgaden. Kehlsteinhaus som var Hitlers örnnäste var vårt mål. En pampig byggnad byggd på ett klipputsprång med underbar utsikt. En spegelklädd hiss och en jättestor öppen spis imponerade. Men det blåste kallt och minnena från Hitlertiden var isande.

Sedan vidare genom Österrike och ner mot medelhavet. Vi hittade ett hotell alldeles vid stranden i en ort som hette “Lido di Jesolo”. Därifrån var det lätt att ta sig till Venedig med buss. Hotellet låg vid en sandstrand och solen sken. Ulla tyckte hon kommit till paradiset tills hon upptäckte paddan. Det var en äldre italienska som alltid var ensam på stranden. Men snart hade hon en uppvaktare som smorde in henne med solkräm. Ulla njöt av solen, paddan både av solen och sin smörjelse. En dag besökte vi Venedig. En upplevelse som luktade unket. De historiska byggnaderna var en sevärdhet.

Men semestern tog slut och vi måste återvända till Sverige. Vi hade planerat att övernatta i Österrike och Nordtyskland. SAAB-bilen hade tvåtaktsmotor som smordes av oljeblandat bränsle. Det gick bra i uppförsbacke men slutade illa när det lutade neråt. Från alpernas topp ner mot Österrike blev det för mycket för motorn som skar. Men ingen fara. bilen rullade lätt neråt utan motor och vi hamnade i en by som hette Nauders. Bilen kom ända fram till en kombinerad verkstad och bensinstation. Där stannade den och vi var tvungna att byta motor. Utbytesmotorn fanns i staden Graz så det tog några dagar innan den kom. Sedan ytterligare några dagar innan den monterats i bilen. Ulla grät och hade hemlängtan. Jag oroade mig för resan hem med ny motor.

Bilen blev klar, men vi fick bara köra 70 km/h med den nya motorn. Det var bråttom för semestern höll på att ta slut. En tolv-timmars resa tog oss till Nordtyskland och en stad som hette Soltau. Här fick vi rum i ett gasthaus ganska sent på kvällen. Rummet var bra men det var stökigt på natten. När vi skulle äta frukost på morgonen ursäktade sig värdinnan för svenskarna som fört ett sådant oväsen. De enda utländska gäster som fanns på hotellet var vi och ett danskt sällskap. Hon hade förväxlat oss med danskarna.

Nästa dag kom vi hem och kunde pusta ut. Helt trygga kände vi oss inte mer med en bil som drevs av en tvåtaktsmotor. Jag bytte till en Volvo Amason.

Året därpå använde vi Amasonen för en resa till Jugoslavien. Problemfritt hamnade vi i en liten by som hette Jablanac i nuvarande Kroatien. Vatten som kristall och mycket naturskönt, väl värt ett besök. Hemresan gick lika bra. Det blev flera Volvo efter den upplevelsen.


Men skall man åka med komfort skall man köra Mercedes Benz. En semesterresa till Spanien visade detta.
Senare upptäckte jag att franska bilar hade den bästa komforten. Därför kör jag nu Peugeot.

Nästa semesterresa gjorde vi med charterflyg. Ett bekvämt sätt att resa men jag var flygrädd. Jag hade svår att vänja mig vid luftgropar och kyttigt väder. För att råda bot på detta beslöt jag att lära mig flyga.

I Linköping fanns en flygskola där en av mina gamla klasskamrater just tagit sitt certifikat. Han behövde sällskap till en flygtur i en gammal Piper Cub. Det var flygplan som köptes från USA efter kriget för 5000:- styck. Lätt och billigt att flyga men ack så spartanskt. Föraren satt i baksits och passageraren fram. Någon bränslemätare fanns inte utan jag fick hålla reda på en ståltråd som stack upp ur motorrummet. När tråden inte syntes längre var bränslet slut. Enkelt och effektivt.

Vingar och flygkropp var klädda med duk och ingav inget förtroende. Men upp kom vi och gjorde en sväng över staden för att sedan landa. Det gick bra trots att Jörgen knappast såg någonting av landningsbanan när han satte ner planet.

Jag ville öva mig på ett mer modernt plan och valde en Cessna 152. Det var en tvåsitsig maskin, helt i metall, som hade en 100 hk motor. Parallellt med övningsflygningarna läste jag teori. Det var luftfartsbestämmelser, meteorologi, flygteori och radiokommunikation. Första provet var radiokommunikation som jag klarade på engelska.

Sedan blev det att övningsflyga och det kändes verkligen. Flygplanet hoppade och for som en bil på en mycket guppig väg. Hjärtat i halsgropen samtidigt som planet skulle manövreras. Det var som att lära sig cykla på nytt.

Våghalsiga manövrer tränades in. Planet tvingades att stalla eller förlora sin flygförmåga. Vi föll handlöst och jag lärde mig att på nytt få kontroll över Cessnan. Likaså flög vi bara en meter över landningsbanan för att förbereda en landning. Fort gick det men man vande sig. Till slut fick jag flyga utan lärare. Det blev en start och landning efter en kvart. Jag klarade läkarundersökningen och kunde få mina certifikat. Sedan slutade jag flyga för jag upplevde det som farligt.

En kurskamrat (Nisse) hade fått sitt certifikat före mig och flög med bekanta till Frankfurtmässan. De var fyra i planet och åkte ner en fredag och planerade att återvända på söndag. Dagen för hemresan var det dimma. Då får man inte flyga med ett VFR-certifikat. Så kallat vackert väder-cert. Men det sociala trycket från medpassagerarna blev för stort. De måste hem till sina arbeten på måndag. Nisse gav sig iväg mot Sverige. Eftersom det var dimmigt beslöt han att flyga över motorvägen mot Hamburg. När de var halvvägs mötte de ett plan vars pilot kommit på samma ide. De missade varandra med någon meter och klarade livhanken.

För att behålla certifikatet måste man flyga minst 12 timmar per år. Det är lite träning för att flyga säkert.
Numera tränar jag enbart med hjälp av Microsoft Windows: Flygsimulator. Det enda jag använder det operativsystemet till.
För att besöka Sverige flyger jag från Jerez via London till Nyköping med Ryan-air. Punktligt och billigt.

Folkvillor hade en snickare som hette Sune. Den bäste snickaren av alla. Snabb och perfekt i allt han gjorde. Han hade bara ett fel, han var periodare. Det vill säga att han drack hejdlöst med jämna mellanrum. Under och efter en sådan period kom han inte till arbetet så andra snickare fick göra hans arbete. Sune var snäll men hade dåligt ölsinne och saknade ett par framtänder efter ett slagsmål.

Som alla byggföretag hade vi byggsemester en månad på sommaren. Sune skulle på semestern åka till Benidorm i Spanien. Tyvärr drack han för mycket på planet ner till flygplatsen i Alicante. Han lullade av planet och tog sig en snus som han var van vid. Då tog polisen honom och satte honom i en cell med marmorbrits och hål i golvet som WC. Sune kunde inte främmande språk så han blev sittande där hela semestern. Den bästa semester han någonsin haft för han kom hem nykter till arbetet i Sverige. Efter den läxan höll han sig nykter i ett halvår.

Jag började känna mig utarbetat efter att Folkvillor hade växt snabbt och jag fått ett allt större ansvar. Det var arbete så fort jag vaknade och fram till sena kvällen. Jag behövde ta en paus och komma från vardagen ett slag. Sunes miljöombyte inspirerade mig. Så jag tog flyget till Alicante. Kom igenom nålsögat med Guardia Civil och hyrde bil. Sedan körde jag över bergen (Sierra Nevada) ner till Medelhavskusten. Vägarna var dåliga så dagsetapperna blev korta. Mina planer var att följa kusten upp till Portugal och sedan vända tillbaka.

En natt stannade jag till i en liten by som hette Los Canos de Meca. Det vara bara några hus, en polisstation och en bar. Baren hyrde också ut rum så jag fick sovplats för natten. Det saknades elektricitet men det fanns stearinljus. Rinnande vatten saknades också men det gick att duscha på stranden nedanför baren. Här hade man borrat in rör i klippan och ur dessa rann det kallt sötvatten. Här träffade jag märkligt nog en man (Lennart) som kunde svenska. Han var född på Kanarieöarna av svenska föräldrar men var nu gift med en spanjorska och hade tre barn. Nu behövde han min hjälp för hans bror hade kommit i knipa.
Brodern bodde i en grannby och hade blivit ovän med sin flickvän. Han hade inte ätit på flera dagar på grund av att han inte fick lämna bostaden. Utanför hade flickans familj och vänner samlats och hindrade honom. Vi tog min hyrbil och åkte dit för att hjälpa till. Lennart behövde äta frukost så vi stannade vid en bar på vägen. Han drack ett glas anis och sedan kunde vi fortsätta tills nästa bar dök upp. Efter några barbesök kom vi fram. Brodern bodde i ett torn. Runt tornet stod kanske tio personer. Däribland en kvinna som skrek att hon älskade Lennarts bror.

Vi hade lämnat bilen en bit därifrån och gick in i tornet och hämtade honom. Han stapplade ut tillsammans med oss och genom den hotfulla gruppen. Lennart var styrkt av resan och kände sig stor och stark. Allt gick bra och sedan hade jag en vän för livet.

I byn hade man byggt ett lägenhetshus med 16 lägenheter. Huset hade A-läge alldeles vid stranden men ingen ville köpa då det saknades elektricitet.
I Spanien får man bara ansluta till elnätet om man har bygglov. Det är så gott som omöjligt att få, så det blir oftast en el-generator istället.
Det var en advokat (Villalta) i Madrid som uppfört byggnaden. Han hade tidigare varit kompanjon med en svensk som köpt mycket mark vid kusten. Svensken hette Bergengren och hade tidigare Ford-försäljningen i Sverige som agentur. I Spanien hade han byggt i Torremolinos och nu ville han satsa på Costa de la Luz.

Villalta hade fått överta en del av marken och nu byggt detta lägenhetshus. Han ville sälja allt utom visningslägenheten. För att underlätta köp erbjöd han försäljning mot reverser. Jag ville köpa färdigt. Annars fanns risken att det aldrig blev klart. Till slut kom vi överens om 24.000:- kontant för visningslägenheten. Med möbler och all inredning. Köpekontrakt upprättades och jag betalade.. Sedan tog det fem år innan jag fick lagfart. Under tiden hade jag lärt mig spanska. Göra affärer kunde jag innan.
Det var min bästa affär i livet för den gav mig två veckor garanterad sommar varje år.

Senare beviljades bygglov och området byggdes ut till tio lägenhetshus med 200 lägenheter. En stor swimmingpool med tillhörande restaurang tillkom. Kommunalt vatten och allmänna elnätet anslöts. Kort sagt ett lyckat område bland alla andra misslyckade.
Många utlänningar har blivit lurade av påhittiga spanjorer. Jag hade tur.

Att köpa bostad i annat land kräver att man måste vara försiktig. Jag har vänner som köpt semestervillor i olika länder. Villorna kräver tillsyn dagligen för att förhindra ockupation eller inbrott. Detsamma gäller för semesterlägenheter.

En god vän till mig hade en semestervilla i Marbella. Det var inbrott varje år trots att han hade en trädgårdsmästare som vakt. När han kom ner hade han fullt upp med att återställa huset i önskvärt skick. Efter några år tröttnade han och sålde med förlust.
Skall man ha villa utomlands måste man bo där hela året.

Men ibland räcker det inte med att vara bosatt i villan. Är huset beläget på en ort med mycket sommarturister, finns alltid inbrottsrisk.
En granne i Los Canos hade fem inbrott under en sommar. Han visste vem boven var men kunde inte göra någonting. Denne försökte även göra inbrott i min lägenhet men jag var hemma så han misslyckades. Han smög sig ljudlöst in i lägenheten när jag höll på att måla vardagsrummet.
Plötsligt bara han stod bakom mig. En otäck händelse.

En lägenhet är enklare att administrera. Jag lät en vakt på området hyra ut min lägenhet sommartid de första åren. Han fick behålla hälften av hyresinkomsterna. Vakten hade då motivation att se till att lägenheten vårdades. Det gick bra i många år tills även jag fick reparera omfattande skador.

En granne till mig berättade att elva personer samtidigt bott i lägenheten en sommar. Jag avslutade överenskommelsen med vakten och fick en dödsfiende.
Mina hyresintäkter var en del av vaktens planerade pension. När uthyrningen avslutades minskade hans inkomster.

Fastigheten vid Ormgatan hade fem lägenheter och två garage. Vinden var stor och där byggde mina föräldrar ett extra sovrum med badrum som kunde nås med en trappa från deras lägenhet. Att planera för garage, när man byggde före kriget var ovanligt men lyckat. När kriget började 1939 infördes bensinransonering. Pappa kunde hyra ut garaget till två bilar som inte kunde köras på grund av bränslebrist. Bilarna stod parkerade där under hela kriget.
Den enda som kunde köra sin bil var grannen Lövgren på andra sidan gatan. Han hade installerat ett gengasaggregat på sin lastbil. Det eldades med ved som omvandlades till gas som sedan användes som bränsle.
Fastigheten uppvärmdes med ved som var billigt men arbetskrävande. Jag minns kalla vintrar då pappa fick stiga upp på natten för att elda i pannan så ingen behövde frysa.
Bönderna använde sina hästar till transporter av mjöl till kvarnen. På vintern kom de med slädar nerför Ormgatan och vi barn fick åka med.

Pappa köpte sin första bil 1955. En Ford Anglia med sidventilsmotor. Den var 3-växlad och hade 36 hk. Med den övningskörde jag runt kvarteret när jag tjänstvilligt erbjöd mig att köra in bilen i garaget.

Vid sjutton års ålder frågade pappa om jag rökte. “Ja” svarade jag som hade påverkats av kompisarna. Om du lovar att inte röka före du har fyllt 21 år skall jag ge dig en bil lovade pappa. Klart jag slutade röka. En bil var ju en dröm för en tonåring.
Pappa betalade körkortet när jag fyllt arton. När jag fyllt tjugoett år påminde jag honom om billöftet och han svarade: Har du inte rökt på fyra år har du pengar till att köpa en bil.
Mycket riktigt men snopet. Sedan dess har jag aldrig rökt och är tacksam för det.


Min första bil köpte jag begagnad och det var en DKW av årsmodell 1953. Den hade en tvåcylindrig tvåtaktsmotor på 25 hk. Det var samma motor som en gång fanns i DKW så kallade spånkorgar. Min DKW var av bra kvalitet och jag behöll den tills jag flyttade till Linköping. Där bytte jag till en SAAB 93 som hade en trecylindrig tvåtaktsmotor motor. Sedan blev det flera SAAB, Volvo och Mercedes Benz allteftersom bilarna behövde bytas. Alla var begagnade när jag köpte dem för jag ville inte spendera för mycket på bilar.
En lyxbil köpte jag i Tyskland, begagnad men i nästan nyskick. Det var en Mercedes Benz 250C  med sexcylindrig motor på 128 hk och automatväxel. Den var svår att köra vintertid då den var automatväxlad och bakhjulsdriven. Bakhjulen snurrade och framhjulen bromsade och bilen gled i halkan på framförvarande bilar. Sommartid var det en riktig lyxbil som jag vårdade . Till slut blev den stående i vårt garage och jag använde en annan bil till vardags.
Men modellen var eftertraktad så jag fick ett telefonsamtal av en person som ville köpa den. Jag ville inte sälja så jag frågade om han hade något att byta med. Det blev en silverfärgad Porsche 911 Targa som jag fick i byte. En bil som jag skänkte till Henrik och han fortsätter att vårda. Efter flytten till Spanien köpte jag nya bilar. Det blev Renault Laguna, Peugeot 407 Coupe.

Nu senast en Peugeot 308 med plåtcab. Nu är det dieselbilar med 4 cylindrar, 140 hk och 6 växlar framåt med låg bränsleförbrukning. De nya bilarna har en helt annan komfort med färddator och luftkonditionering. Jag jämför med pappas Ford Anglia som inte hade värme i kupén som standard.

Mitt första sommararbete var på Hartleys bilverkstad i Mariestad. Jag anställdes för att hjälpa till att hålla rent i verkstaden men avancerade till att lämna ut verktyg. Samtidigt lärde jag mig mycket om bilar och mitt bilintresse växte. När verktygen var rengjorda och på plats fick jag hjälpa till i verkstaden. Det blev byte av, bromsklossar, avgasrör samt spackla och slipa plåtskador m.m. Värdefulla kunskaper senare i livet då jag började renovera gamla bilar.

Det var bilar tillverkade före år 1975 utan plastdetaljer och elektronik. Den äldsta bilen jag renoverade var en Ford Taunus 15M av 1955 års modell. Samma bilmodell som jag en gång använde när jag tog körkort. Sista bilen var en Mercedes Benz 350SL av 1971 års modell. En cabriolet med V8-motor på 200 hk och treväxlad. Den köpte jag för 25000:- och använde tre år för att renovera till nyskick. Jag erbjöd Joakim bilen men han var inte intresserad så den såldes till ett bilmuseum. En vacker bil men obekväm att köra. Bilarna renoverades i Folkvillors gamla förråd i Gistad som gjorts om till garage och verkstad. Där fanns tvåpelarlyft, tryckluft, mig-svets och alla möjliga verktyg till en bilverkstad. Dessutom gott om plats för renoverade bilar. Jag tror att jag till slut hade 8 stycken. Bilarna såldes på auktion innan jag sålde lokalen.
Mormor Olga hade ett stort stenhus på Norrmalm i Skövde. Hon bodde där med sin pappa Erik Jakobsson, som var en äldre man med grått skägg. Hon hade köpt huset för de pengar hon fick från försäljningen av Eriksdal. Huset var stort och hade lägenheter som hyrdes ut. Själv hade hon en lägenhet på tredje våningen och ett rum på vinden. Vindsrummet användes av mammas syster Dagmar som hade TBC. Dagmar var allvarligt sjuk och dog endast 28 år gammal.
Hon efterlämnade maken Erik och lilla dottern Gunilla. Hon fick sedan  bo i många år hos mormor tills hon flyttade till Solna och Eriks nya familj.
När Olga dog såldes huset i Skövde. Arvet delades i tre delar. Min mamma Kerstin, hennes bror Curt och minderåriga Gunilla fick var sin del. Kerstin och Curt beslutade att köpa en gård i Finnerödja för pengarna.

Gunillas överförmyndare ogillade förslaget så hon fick inte delta i köpet.

Gården hette Torpaskoga 1:11 men kallades Herrgårdsfallet eller Fallet. Den var på drygt 20 hektar med 5 hektar åker och en lång strand i sjön Skagern. Den hade mangårdsbyggnad, uthus, sommarstuga och ladugård. Gunilla fick använda ett uthus som kunde inredas till sommarhus. Curts och vår familj delade på mangårdsbyggnaden. Mamma ville att vi skulle bygga ett eget hus på tomten så jag ritade ett förslag. Ladugården skulle rivas och här kunde två nya hus uppföras. Ett för vår familj och ett annat för Curts.

Husen byggdes slarvigt av en byggmästare som Curt rekommenderade. Jag hade inte möjlighet att kontrollera byggandet på grund av tidsbrist. Detta var under min tid som byggnadskonstruktör i Linköping. Nu följde många år då jag inte besökte Fallet. Först när vi fick barnen började vi intressera oss för denna pärla.

Curt, Gunilla och vår familj hade nu var sin sommarbostad. På tomten fanns mangårdsbyggnaden och en sommarstuga som var uthyrd. Mammas stuga blev trång så vi fick använda den gamla sommarstugan. Den hade ett fantastiskt läge, enbart 10 m till egen sandstrand. Där fanns också en gammal tvättstuga alldeles vid vattnet. Mamma inredde tvättstugan till vävkammare.

Vi fick anmodan från kommunen att ordna en godkänd avloppsanläggning. Curt och mina kusiner motsatte sig detta. Jag hatade att tömma skitburken och gräva ner avfallet i trädgårdslandet. Det var skillnaden mellan att växa upp på landet eller som jag i en stad.

Efter flera års diskuterande beslöt jag att själv utföra anläggningen. Den kostade drygt 100.000 kronor och då ingick anslutning till fem sommarhus. Anläggningen var gjord med självfall och behövde ingen annan tillsyn än att tre-kammarbrunnen tömdes varje höst. När denna anläggning godkänts av kommunen fick vi bygglov till att göra toalett och kök i våra hus.

Det gamla sommarhuset saknade anslutning av vatten och elektricitet. Nu kunde vi bygga ett nytt kök och ett duschrum med toalett och få ett bekvämt sommarboende.
Mina kusiner fortsatte med sina utedass. De kallade den godkända avloppsanläggningen ”Jerkers skitanläggning” och vägrade betala sin del. Det fick bli domstol som tvingade dem till detta. Curt och Kerstin hade aldrig haft svårt för att samarbeta. Men nu hade andra viljor kommit in i familjen som inte tänkte på det gemensamma bästa.

Vi beslöt att tomtindela så var och en skulle få sin fastighet. Skog, åker och gemensamhetsanläggningar skulle fortsätta som samfälligheter. Med godkänd avloppsanläggning var tomtindelning möjlig. Jag fick sommarstugan, mammas hus och mark för att stycka av en tomt till Henrik. Joakim fick mammas hus. Kusiner och kusinbarn kunde också tomtindela men avstod. Jag byggde ett gästhus som kunde användas av min bror Stellan om han hade möjlighet. Tyvärr var han i så dåligt skick att han aldrig kunde utnyttja det.
Gästhuset hade förutom gästrum, dusch och toalett med bastu. Även ett stort garage fanns inrymt i byggnaden. En sommarstuga kräver rikligt med förråd för gräsklippare, nät och andra fiskeredskap. Det skall också fungera som verkstad och cykelförråd.

Varje år försöker jag att göra något för att förbättra Fallet. Nu senast blev det en betongkaj invid sandstranden. Joakim har uttryckt önskemål om en större motorbåt som kräver en skyddad båtplats.
Jag köpte en större och säkrare båt som kunde användas för fiske och vattensporter. Bilden till vänster visar min bror Stellan på besök i Cadiz.
För att ha bättre kontroll av småhusbyggandet började jag använda datorer. Konsultföretaget hade arkitekt, ingenjör, ekonom, husförsäljare och arbetsledare anställda. Eftersom husen var individuellt anpassade men med standardiserade element behövdes hjälpmedel till kalkyl m.m. En Wang dator inköptes och jag gjorde olika program som vi använde oss av. Detta var ekonomiskt och mindre riskfyllt än att anställa fler.

Jag hade lätt för att programmera och skapade program för kalkyl, bokföring, löner, lånehantering och flera olika statiska beräkningar. Bokföringsprogrammet ADMEK skapades. Fortfarande använder jag det programmet till min administration. Ett program lämpligt för företag med många arbetsplatser.
När jag gjorde program använde jag den erfarenhet som jag skaffat mig tidigare. Min tid som anställd gav mig inblick i hur ett byggföretag var organiserat. Med hjälp av dator skulle denna organisation kunna rationaliseras. På byggföretaget gjorde man dels normal bokföring men dessutom var två man anställda för att göra efterkalkyl på de olika projekt som byggdes. Likaså hade man två man anställda för att sköta rutiner till de anställdas löner. ADMEK var så konstruerat att användaren gjorde efterkalkyl samtidigt som bokföring skedde. Löneprogram ingick och utvecklades till olika lönesystem. En person kunde vara ansvarig för allt mot tidigare fem eller flera.

Programmen uppmärksammades och efterfrågades av andra kunder. Det blev olika typer av administrationsprogram, takstolsberäkningar, ventilationsprogram m.m. Wang-datorn var pålitlig, men med program som enbart var avsedd för den. Kunderna hade olika maskiner så jag köpte nya datorer som var mer systemoberoende. Det blev datorer med operativsystemet CPM från Digital Research. Programspråket blev nu mer avancerat med små snabba kompilerade program.

Efter CPM kom en tid med Microsofts operativsystem. Använt av många men för användarna av dålig kvalitet. Systemen blev slöare allteftersom nyare system lanserades. Kunderna fick köpa samma sak flera gånger. Lättanvänt och dyrt för kunderna. Lönsamt för Microsoft.

Jag övergick därför till LINUX. Pålitligt och snabbt till skillnad från Windows. Alla mina program går nu under detta operativsystem.

Den första datorn jag köpte var en Wang 2200. En av de första i Sverige och enkel att använda. Den datorn hade bara en kassettejp som lagringsenhet. Mer om den finns att läsa på Wangs hemsida. Sedan följde en supersnabb Wang VP med jättelik hårdisk på 5+5 MB!

Jag valde att själv bygga mina nya datorer med ett moderkort med S100 bus. Med en sådan bus-standard kunde interfacekort från olika företag anslutas. Det var föregångaren till IBM-PC som senare kopierade iden. Wangs gamla hårddisk kunde kopplas till. Microsoft kopierade sedan CPM och kallade det MS-DOS för att användas till datorer med 8086 CPU. Det var IBM-PC som nu hade eget operativsystem och egen standard för moder- och interfacekort.

Wang-datorer blev sällsynta när nya IBM PC lanserades. Prisskillnaden gjorde att Wang inte kunde konkurrera mer.

Nu exploderade marknaden med olika IBM-PC kopior och priserna sjönk dramatiskt. Jag fortsatte med CPM86 men nu med enklare och snabbare datorer. Det var enbart ett moderkort som hade alla funktioner på samma kort. Sedan kunde det anslutas skrivare, hårddiskar, modem m.m. Någon interface-bus behövdes inte längre. Det programspråk jag använde var en kompilerande “basic” med namnet CB86.

Därefter introducerade Microsoft Windows i olika versioner med många buggar. Buggarna avhjälptes och ett Windows med nytt namn lanserades. En ny licens krävdes för att uppgradera till ett mindre buggfritt Windows-system. Men fördelen var att licensen kunde användas utan hänsyn till hårddisk eller dator. När Windows XP lanserades ändrades denna filosofi. Med XP krävdes licens av användarna till varje hårddisk eller enskild dator. Det gick inte att flytta hårdisken från en dator till en annan utan att köpa ny licens. Microsofts grundare Bill Gates blev en av världens rikaste.
När Folkvillor avslutats skulle jag istället arbeta ensam som datakonsult. Byggnadskonstruktionerna hade jag slutat med då småhusbyggandet tagit all min tid i anspråk. Nästa projekt blev ett annonsmarknadssystem. På den tiden saknades internet med bredband och datakommunikation skedde med hjälp av långsamma telefonmodem. Programmet var ett sökhjälpmedel för varor till salu i en databas. Denna uppdaterades av användarna som hade saker att sälja. Annonsera var gratis men blev det affär skulle jag få 5% i provision. Kontroll av annonser var nödvändigt före de infördes. Del av detta kunde jag automatisera genom att filtrera fula ord m.m. Systemet testades och var stabilt och lätt att använda.
I slutet av 70-talet började svenskar köpa fastigheter i Europa. Jag beslöt att undersöka om det fanns något intressant i London. Tidigare hade jag köpt datorer där och kände en bankdirektör hos Barclays bank. Han hjälpte mig att få en personlig bankman som gav tips om intressanta fastighetsobjekt. Det fordrades stora belopp för att gå in i dessa affärer så jag tvekade. Efter några besök valde jag sedan en annan väg. Jag köpte en mindre lägenhet i Londons centrum och startade bolaget LOGIC Marketing ltd.
I lägenheten installerades en dator som var ansluten till en telefonlinje. London var Europas största riktnummerområde för fast telefoni. Här fanns ett system med ett telefon-modem och tangentbord som kunde anslutas till en TV. Med denna utrustning kunde man läsa och registrera annonser hos mig.
Detta innebar att inte bara datoranvändare kunde nå min databas med varor till försäljning. Annonsernas antal ökade lavinartat och efter tre månader hade jag tre datorer med lika många telefonlinjer. Nu började det bli krav på att anställa medarbetare för att granska annonser. Jag tvekade att göra detta och valde istället att sälja systemet. En mediemogul köpte datorerna med program och databas. Det blev ett rejält startkapital för fastighetsaffärer.

Min personlige bankman Ian gav mig tipset att i Sverige värderade man fastigheter högre än i London. Denna ide skulle kunna utnyttjas. Jag hade ju ett gott namn hos banken i Sverige och goda kontakter i London. I Sverige hade jag också en personlig bankman hos Sveriges största bank. Med dessa förutsättningar kände jag mig trygg att börja. Jag hade pengar och kontakter för att handla. Ian på Barclays tipsade om säljare och jag kunde betala bättre än engelska köpare.

Finansiering i London skedde med mitt egna kapital tillsammans med lån hos Barclays. Därefter genomfördes köpen. Sedan värderades fastigheten om i Sverige och belånades i svensk bank. Min svenska bankontakt anvisade intresserad köpare till fastigheterna. Sedan såldes fastigheten till ett högre belopp än min köpeskilling i London. Efter försäljning löstes lånet hos Barclays och användes till nya fastighetsköp. Så rullade det på under några år med överskott i London och nöjd köpare i Sverige. Han hade ju för en låg kontantinsats kunnat förvärva en fastighet med centralt läge i London. Avkastningen på köpet var ju sedan hans ensak att administrera och beskatta.

För mig återstod mellanskillnaden som vinst vilket lades till mitt tidigare kapital. Detta gick bra tills en fastighetskris kom och med dem förlusterna. Bankerna i Sverige hade varit frikostiga med lån till fastighetsköp i utlandet. Plötsligt saknades det pengar till sådana investeringar. Priserna sjönk på centrala fastigheter och många var överbelånade. Extra säkerheter krävdes för att inte lånen skulla sägas upp. För min köpare i Sverige slutade det med konkurs. Jag hade på nytt klarat mig ur en krissituation men det tog flera år att avsluta fastighetsaffärerna i London.

Hos Barclays bank hade jag två bankkonton. Ett personligt och ett annat för mitt engelska bolag.
Jag var som utlänning anvisad till Barclays Knightsbridge branch. Där fanns kunder från många länder.
Det var ryssar, araber och förmögna personer från afrika. Det skulle vara intressant att veta hur de blivit förmögna.
 
Jag kunde följa och förvalta mina konton med hjälp av deras internet-bank. Detta var något alldeles nytt även för de bankanställda.
En dag hade det dragits 9989 GBP från mitt konto och överförts till ett konto hos Halifax bank.
Jag såg denna transaktion redan efter en vecka då jag kontrollerade mitt konto. Sedan jag kontaktat banken fick jag en verifikation på överföringen.

Den var skriven på perfekt engelska och undertecknad av mig. En förfalskning. Jag befann mig i spanien och köpte omedelbart en flygbiljett till London. När jag kom dit gick jag först till polisen och anmälde bedrägeriet. Därefter till banken och talade med flera tjänstemän innan jag fick träffa bankchefen.

En av tjänstemännen som jag talat med hade blivit likblek i ansiktet när jag visade på bedrägeriet. Bankchefen betraktade först mig som bedragare men sedan jag visat kopia av polisanmälan ändrade han sig. Det överförda beloppet återfördes till mitt konto.

Hur det gick därefter vet jag inte men bankkunderna där var tacksamma offer. Utlänningar med svarta pengar var vad det bankkontoret hade specialicerat sig på. Men en ärlig svensk klarade de inte.

Henrik och Joakim hade lätt för sig i skolan. Det var Ullas förtjänst som lärde dem att göra sina läxor.

Båda två uppmuntrade jag att bli byggnadsingenjörer. De påbörjade denna utbildning men avslutade med något annat. Henrik var som jag intresserad av att programmera. Han tog sin examen på tekniska högskolan för att sedan arbeta som programmerare på SAAB. Joakim fortsatte med att studera ekonomi. Efter sin universitetsexamen tog han över den verksamhet jag hade i Sverige. Jag erbjöd hälften var till båda sönerna men Henrik tackade nej till sin del.

Efter framgångarna i London var jag tvungen att minska ner mitt engagemang. Till detta kom mina hälsoproblem som gjorde att jag behövde flytta till annat klimat. Henrik trivs med sitt arbete och Joakim utvecklar min fastighetsförvaltning. Han köpte Vimmerby stadshotell och en skogsfastighet i Gusum med bra kräftfiske i Yxningen. Sveaskog sålde en del av sina skogsfastigheter till andra skogsägare i samma kommun. Jag och båda sönerna ägde skog i Laxå. De arealerna utökades nu med tre köp från Sveaskog. Det var förmånliga investeringar som snabbt steg i värde. Min del, var lämpligt område för att utnyttja vindkraft. Fem vindkraftverk, 150 meter höga planerades. Varav två på min mark.

Både Ulla och jag var intresserade av att plocka bär och svamp. Roligt att gå i egen skog samtidigt som vi kunde hämta våra delikatesser. Dessutom fick vi älgkött från de som jagade på marken. Skogen gallrades och avverkades. Detta gav inkomster som gott och väl motiverade investeringen. Joakims kalkyler var korrekta.

Några år var jag med och jagade. Jag köpte en älgstudsare med kaliber 30-06 och övningssköt på skjutbana. Geväret hade kikarsikte och måste först skjutas in. Därefter övades på en löpande älg på 60 meters avstånd. När jag klarat det provet var jag godkänd älgjägare.

Älgjakt skedde på hösten i oktober. Vi var 13 grannar som delade på ett älgjaktsområde. Men bara fyra som jagade. Resten var inte intresserade eller för gamla. Vi började tidigt på morgonen och gick ut till våra pass. Kläderna skulle inte prassla och vi fick vänta tysta på att älgen skulle komma. Två jägare satt på pass och de två andra var drevkarlar med hund. Vi fick skjuta både älg och rådjur. Först kom ett rådjur jagat av en hund. Jag lyfte geväret mot rådjuret som bara var 10 meter bort. Men när jag skulle sikta genom kikarsiktet såg jag inte rådjuret. Tummen på handsken täckte titthålet. Den hade jag lossat från handen när jag osäkrade geväret. När jag på nytt siktade utan kikarsikte såg jag hunden som slutat jaga och satt sig ner framför mig. Hans blick talade sitt tydliga språk. Varför sköt du inte när jag drivit så bra. Den drevern morrade alltid åt mig!
Efter en stund försvann hunden men jag hörde inget skall som talade om att han drev. Istället hördes ett klampande och plötsligt stod en älg 50 meter från mig. Den var ensam och kunde skjutas. En perfekt träff och min första älg.

Det var gott om älg och vi hade en tilldelning på en stor och två kalvar. Först sköt vi kalvarna och sedan en större. Vi visste från våra skogspromenader hur många älgar det fanns. Sedan försökte vi att välja de som var lämpligast av de stora djuren. Helst en kviga utan kalvar eller en stor tjur. När älgen var skjuten skulle den styckas. Inälvorna avlägsnades och lämnades i skogen. Sedan forslades kroppen till ett garage där den hissades upp och flåddes. Styckning var ett drygt arbete för fyra och tog några timmar. Sedan delades köttet upp i 13 delar och lottades till de olika fastighetsägarna. Jag tyckte aldrig om att jaga men jag gjorde det för att hjälpa till.

Antalet rådjur och älgar minskade dramatiskt när vi fick ett vargrevir i området. Vargarna jagar i grupp och jag såg en varg som drev ett rådjur med två kid framför sig. Två andra vargar väntade inne i skogen och jag hörde bara djurens skrik när det dödades.

Ett vargrevir kan döda 60 älgar på ett år därför minskade vår kvot att jaga. Men det var också en upplevelse att se dessa vilda djur.
En dag var jag ute och cyklade och passerade en varg som låg på andra sidan vägen. Den var helt oberörd så jag beslöt att vända tillbaka. Nu var jag på rätt sida av vägen och närmare vargen. Tidigare hade avståndet varit ca. femton meter som nu hade minskat till kanske tio. Men det blev mindre för vargen reste sig upp och gick mot mig. Jag använde cykelns ringklocka för att skrämma men den fortsatte lugnt mot mig. Bara fyra meter framför mig vände den och sprang in i skogen. Sedan vågade jag inte cykla mer på den skogsväg som jag alltid använt. Vargen var stor och hade en gulaktig päls. Inte den gråa färg som man får lära sig i skolan. Den var bredare än en schäferhund när man såg den framifrån. Jag upplevde den som hotfull.

Plötsligt försvann vargarna. Från att ha varit ett trettiotal till noll. Älgstammen och rådjuren återhämtade sig. Förklaringen är enkel. Rävar med skabb smittade vargarna som antingen dog eller flyttade. Vargar är kloka djur som insåg att skabb var livsfarligt. Orsaken var att jägarna slutade att skjuta skabbrävar. Så kan vargar bekämpas på ett lagligt sätt.

Som barn drömde jag om att ha ett eget husdjur. Min farbror Kalle lovade att ta med sig en apa åt mig. Han var sjöman och reste över hela världen. Tiden gick och jag glömde hans löfte till den dag hans båt kom till Göteborg och med den apan. Det var en liten apa från Kina eller något annat land i Asien. Den hade gjort honom sällskap på båten under ett halvt år. Det var den tid det tog innan båten återkom till Sverige efter sina utlandsresor. Kalle klev i land och skulle ta sig förbi tullen med apan under kavajen. När tullaren frågade om han hade något att förtulla tittade apan fram. Det blev återtransport till ursprungslandet och tur var väl det. Men drömmen levde kvar om att skaffa ett husdjur.
Ulla och jag skaffade katt. Eller vi tog hand om en kattunge som Sylvia min sekreterare fått av sin katta. Katten växte upp och blev stor och stark och döptes till Truls. Den jagade möss och råttor som den bar hem till trappan. Truls ville jaga tidigt på morgonen och då hoppade den upp på dörrhandtaget till ytterdörren. Var dörren olåst kunde han öppna själv annars jamade den för att få hjälp. Det var tur att jag var morgonpigg så jag kunde hjälpa den ut. Katten bara utnyttjade oss. Vi gav den mat och den spann. När den kom hem från morgonjakten hoppade den upp på fönsterbrädan och trummade med tassarna på fönstret till sovrummet. Nu ville den komma in för att få mjölk eller grädde.

Men den var inte pålitlig. När Ulla låg på BB i väntan på Henrik kom hennes mamma på besök. Det tyckte inte katten om utan bet svärmor Elsa i benet. Den katten skänkte vi bort till mina föräldrar så långt från Linköping som möjligt.

Nästa djur blev en liten hundvalp som adopterade mig i Spanien. Den hade blivit övergiven av några barn som haft den som sommarhund i Los Canos. En vanlig företeelse i Spanien. De övergivna hundarna fick på hösten klara sig så gott de kunde. När det fanns mycket folk i byn fanns det också mycket sopor som hundar och katter kunde leva av. Framåt hösten när sopmängden blev mindre åt de upp varandra.
Jag visste att jag var allergisk mot pälsdjur så jag kunde inte ha någon hund. Valpen gjorde allt för att visa att han var min. Tog jag bilen och åkte iväg sprang den efter tills den inte orkade mer. Där satte den sig ner och väntade tills bilen kom tillbaka. Sedan sprang den efter igen hela vägen till lägenheten. Jag hade lagt en matta utanför entrédörren så den kunde sova där. Självklart fick den vatten och mat också. På helgerna var hunden försvunnen. Då hade hans verkliga ägare kommit till området och jag var bortglömd.

Jag försökte att ta reda på vem dessa var men kunde aldrig för hunden var alltid försvunnen. På måndagarna var han hos mig igen lika trogen som alltid under arbetsveckan. Så hände det att hans kompis, också en liten hund, blev dödad och uppäten. Nu måste jag ta hand om valpen på ett bättre sätt. Jag köpte en hundkoja och placerade den utomhus på min terrass. Där var han säker för andra hundar. Efter detta var hunden min och jag döpte den till Gucci.
När jag reste till London tog grannar hand om hunden mot ersättning. För att ta med mig Gucci till Sverige måste den vaccineras och få intyg till svenska jordbruksverket. Han blev nog den mest vaccinerade hunden i världen med intyg efter alla konstens regler. Han skulle vaccineras så att han kunde uppvisa antikroppar mot rabies. Sprutan med vaccin skulle ges en månad före att blodprov togs och undersöktes. Jordbruksverket godkände bara ett laboratorium i Granada för ändamålet. Blodprovet fick inte vara mer än fyra timmar gammalt. Det blev prov som fraktades express till Granada med motorcykel. Resultatet blev negativt då det saknades tillräckligt med antikroppar.

Jag rådgjorde med veterinären som vaccinerade på nytt. Sedan förfalskade han datum på intyget så att det såg ut som vi väntat en månad med blodprovet. I själva verket var det bara en vecka mellan vaccinering och blodprov. Nytt expressbud med motorcykel till Granada nu med godkänt resultat. Förklaringen varför veterinären gjorde detta var att det var ett omöjligt krav från jordbruksverket. De ville inte ha in några hundar från Sydeuropa.

Men Gucci var duktig på många sätt. En hund är ett utmärkt sällskap och hjälp. Han hade bra luktsinne som kunde användas till att spåra kantareller. Han kunde lukta sig till svampställen på 50 meters avstånd eller mer. Tyvärr kunde han inte skilja på stora och små men många kantareller blev det.

När jag köpte lägenheten i Cadiz planerade jag för honom. Han fick en egen terrass som var inglasad. Där bodde han, men trivdes aldrig i Cadiz. På grund av all trafik, kunde han inte springa lös utan fick alltid gå med koppel. Jag försökte att lära honom att följa mig utan koppel men omöjligt. Han var ett mellanting mellan hund och katt.

Jag försökte med hundgodis och visselpipa. Det gick bra en dag. Nästa dag var han 50 meter från mig men kom när jag visslade. Tredje dagen gav han mig en opålitlig blick och sprang sin väg. Ibland tvärs över den hårt trafikerade gatan och var försvunnen i dagar. I Canos fick han alltid springa som han ville och till slut sprang han bort för alltid.

Normalt låg han under bilen när jag skulle åka till Cadiz. Men inte denna dag. Jag körde då runt i byn för jag visste att han kände igen motorljudet och skulle komma. Mycket riktigt kom han fram till bilen som jag stannade och öppnade bakdörren för honom. Normalt hoppade han då upp till sin filt i baksätet men inte denna gången. Han tittade på mig som för att säga adjö och återvände till sina kompisar. Det var kanske 5-6 hundar i en grupp tillsammans med en löpande tik. Det var det sista jag såg av honom. Jag tillbringade mycket tid för att leta, men såg honom aldrig mer. Inte heller mina vänner i Canos kunde ge mig några upplysningar om vad som hänt. Förmodligen blev han ihjälbiten och bortsläpad av någon stor hund.

I Mariestad fanns ett ordspråk som sade:

Di barna di barna
Skickar man dem till handlarn
Så går di te kvarna.

Därför, att nedströms kvarnen kunde man fiska och titta på lax. Där fanns ett vattenfall vid sidan om kvarndammen. Här hoppade Tidan-laxen. Nedströms kvarnens vattenutsläpp fanns det gott om fisk. Här fiskade vi abborre med metmask. Vår granne mjölnaren fick fiska med håv och han föredrog lax.

Det fiskades året runt på olika sätt På vintern gick vi ut på isen och borrade hål och fiskade gädda och lake. Vid tunn genomskinlig is klubbades lake. På våren kom norsen upp i ån för att leka. Den fiskades med stora håvar av alla som hade lust. Stekt nors är en delikatess med en lätt smak av gurka. Efter norsen kom aspen. En stor fisk som kunde bli tio kilo.

Den fiskade vi med spinnspö. På höstarna lekte gös i åmynningen och den pilkades eller fiskades med spinnspö. Alla mina kamrater fiskade och det var naturligt i uppväxtåren.

När jag blev äldre fiskade jag i Skagern istället. Pappa lärde mig att fiska med nät. Ett spännande fiske som kunde överraska. Vi fick mest abborre som är en god matfisk.
Men även gädda, gös, lax och lake fastnade i nätet. På hösten kunde man fiska sik i stor mängd. Till detta fiske användes de sämsta näten och halva båten fylldes med fisk. Det var sik som gick in i vår vik för att leka. Förr i tiden saltades sik in på samma sätt som sill för att användas som föda under vintern.

Vi hade en liten båt som ibland inte kunde användas på grund av hårt väder. Vittja nät måste man göra morgon och kväll för att fisken inte skulle dö.
Joakim började fiska kräftor i sjön. Han lärde mig hur man lägger kräftmjärdar utefter en lång lina. Det fanns kräftor, men inte så många som i Yxningen.


Mariestad ligger vid Vänern och ån Tidan rinner genom staden. Flera av mina kamrater hade egna båtar eller kanske var det deras föräldrar som ägde dem. Jag längtade efter en egen båt. Jag besökte stadens avstjälpningsplats för att söka byggmaterial. Det blev två stycken 3 meter långa och 20 cm breda plankor. De hyvlades till så att de skulle passa till båtens sidor. Från stadens masonitfabrik hade man slängt felaktiga skivor. Dessa passade bra till botten och däck. Det behövdes ytterligare några träreglar för att kunna fästa skivorna. Båtbygget tog någon vecka och jag kunde sedan prova den i parkdammen intill Ormgatan.
Den flöt utmärkt och gick att paddla vid lugnt väder. Men i dammen fanns bara salamander och ingen riktig fisk. Den fanns i ån och nu skulle det fiskas. Båten lastades på en skottkärra och kördes kortaste vägen till ån. Förankrades i ett träd med kedja och hänglås och försvann. Snöpligt men rolig att bygga.

I kvarteret hade vi en granne som var skutskeppare. Han kom från Torsö och ägde en tremastad Vänerskuta. En motorseglare som skulle resa till Island för att fiska sill.
Jag var i yngre tonåren och blev erbjuden att få följa med båten från Mariestad till Göteborg. Vi lämnade hemmahamnen och hissade segel. Båten drevs nu med både motor och segel. Det dunkade från motorn och knakade och gnisslade från mast och bom. Det gungade rejält men jag oroade mig inte. Nu var vi ju på Vänern och skutan kunde klara Atlanten.
När jag stod i fören och tittade ner på vågsvallet föddes mitt intresse för segling. Sedan dess har jag haft det i blodet.

En skolkamrat hade en torsösnipa som låg i Tidans utlopp till Vänern. Det var en båt med lång köl och med spetsig för och akter. En utmärkt kursstabil roddbåt ca. 4 m lång. Med den fiskade vi abborre i Vänern. Stengårdsholmarna i Mariestadsfjärden var vårt bästa fiskeställe. Att ro så långt var arbetsamt och tog tid.

Vi beslöt att köpa mast och segel. Det blev ett spri-segel avsett för en fem meters båt.
Sådana segel var av bomull och fyrkantiga.
Vi gjorde fäste för masten I båten och började segla.
Till roder använde vi en åra på styrbord sida som riktiga vikingar. 

Eftersom seglet var stort krävdes det minst två personer i båten.
En som seglade och en annan som öste.
Segla kunde vi bara vid lämpliga vindar men vi kom till fiskeplatsen på ett bekvämare sätt.

 

Farfar hade en motorbåt med en Archimedes utombordsmotor.

Jag började söka efter en riktig segelbåt att använda vid vårt sommarhus i Finnerödja. Köpte en jolle med sänkköl av en säljare som inte tyckte om att bada. Jag förstod inte riktigt vad han menade förrän jag började segla jollen. Den var för stor för att vara jolle. 5.25 m lång och 1.65 m bred. Seglet var på 16 kvm utan möjlighet att reva för att minska segel. Vid minsta vindpust behövdes två personer som motvikt. Farligt först när det gick vågor då dessa fick båten att kantra. Bada fick jag göra flera gånger och till slut saknades kamrater som ville följa med. Den båten var ju livsfarlig!



Efter giftermålet med Ulla skänkte jag bort båten och vi köpte en trissjolle. Nu skulle Ulla lära sig segla i en säker båt. Båten seglade bra men var av glasfiberarmerad plast i skalkonstruktion. En sådan är bra när man har en hamn men inte när den skall dras upp på stenig strand. Ulla följde med, men blev aldrig förtjust.
 
Sedan kom barnen och trissjollen byttes till en Magnifik Midget. 
Den hade fyra kojplatser och dög bra när barnen var små. När dessa blev äldre bytte jag till en IW31. Ett fullblod med en fjärdeplats i Gotland runt som merit. En oerhört vacker och lättseglat båt med sex kojplatser, toa och kök. Den var konstruerad av välkända Sparkman & Stevens och blev en förebild till andra båtar av samma klass.

Båten hämtades från Kungshamn i Bohuslän. Pappas bror Einar följde med då det är svårt att slussa en båt själv. Vi skulle först segla till Göteborg och stanna till i Surte hos faster Karin. Sedan vidare upp genom Göta älv till Vänern. Motorn i båten var en VIRE tvåtaktsmotor. Lätt men opålitlig. När vi kom till den stora bron i Vänersborg fick vi vänta på broöppning. När bron öppnades stannade motorn. Detta upprepades tre gånger när bron öppnades. Den fjärde gången paddlade vi under bron. Nu var det bilisterna som fick vänta på oss. Så kunde vi inte fortsätta så motorn byttes till en Volvo Penta MB10. Samma typ av motor som Albin O21. En pålitlig motor som användes i livräddningsbåtar. Bytet gjordes i Lyrestad och tog någon vecka. Sedan klarade vi alla slussar och broöppningar utan problem. Vi seglade så mycket vi kunde. Vänern, Viken, Vättern och Roxen passerades och vi kom fram till nya hemmahamnen i Linköping.

Båten var en utmärkt kappseglingsbåt. Jag vann några tävlingar på Roxen. Men mest använde vi den sommartid i skärgården.
Ulla var en utmärkt navigatör men hon blev aldrig förtjust i segling. Vi seglade bara i vackert väder och med land i sikte. När Ulla satt vid rodret kom vi ännu närmare land. Sista gången, med Ulla vid rodret, så nära att vi gick hårt på grund. Sopbåten fick hjälpa oss från grundet. Det blev lugnast om jag styrde båten.

Jag tror både Henrik och Joakim uppskattade våra utflykter i skärgården. Därför skänkte jag båten till dem båda när jag skulle flytta till Spanien. Joakim löste sedan ut Henrik så att han ensam äger båten.

Spanien var en utmaning med ett nytt språk. Första året renoverade jag den lägenhet som jag haft i 30 år. Renoveringen var så omfattande att jag fick hyra en annan lägenhet att bo i. När jag höll på med detta kom en granne och ville sälja sin lägenhet. Den hade ett utmärkt läge och var i fint skick. Hon behövde pengar till handpenning för ett annat boende. Vi kom överens om ett pris och kontrakt undertecknades. Normalt betalas 10% i handpenning men grannen krävde 30%. Tillträde skulle ske om ett år när hennes nya lägenhet var klar. När tillträdesdagen närmade sig hade hon hittat en ny köpare som kunde betala mer för lägenheten som jag köpt. Nu ville hon häva köpet men inte betala tillbaka handpenningen. Jag nekade så klart och anlitade advokat. Vårt kontrakt var glasklart. Säljaren tog då med sig sina väninnor och besökte advokaten. Det var tre mot en eller en majoritet för att häva köpet. Men hon tvingades lämna ifrån sig lägenheten på tillträdesdagen. En plastpåse med avföring lämnades gömd i ett köksskåp. Spanien tänkte jag och planerade nya affärer.

Los Canos blev ensamt på vintern. Det är en by för sommargäster. På vinterhalvåret reducerades befolkningen till ett par hundra personer. Sedan århundraden levde dessa på att smuggla hachis från Marocko. Varje vecka kom fullastade båtar som skulle lossas och lasten gömmas. Det var en kapplöpning mellan polis och byinvånarna. Nästan alla i byn var inblandade eller hade någon i familjen som var det. De som sysslade med verksamheten blev rika och köpte tomter och byggde hus och hotell. Polisen ertappade många som förmögna hamnade i fängelse.

Jag sålde den renoverade lägenheten med vinst och köpte en annan i Cadiz. Den var i dåligt skick och behövde också en omfattande renovering.

Jag besökte regelbundet London för att sälja mina återstående fastigheter. Ryanair flög från Jerez till London. Resan kostade 100 euro och jag brukade vara borta drygt en vecka. Att parkera framför flygterminalen kostade också 100 euro. Dyrt tyckte jag och försökte att köpa mark eller garage i Jerez. Det fanns en gård invid flygplatsen på 20 hektar som delats upp på de nio barnen. En dotter ville sälja sin del. Den hade infart från stora vägen och låg på tio minuters promenadväg från flygplatsterminalen. Jag var intresserad och ett kontrakt upprättades. Till kontraktet fanns en karta som visade fastighetens gränser. När tillträdet skett började grannen sätta sockerbetor på min mark och hävdade att gränsen skulle flyttas tio meter. Det skulle ge en 2000 kvm mindre tomt för mig. Jag anlitade en lantmätare för att sätta ut gränserna på plats. Grannen anlitade en advokat för att hävda sin syn på saken. Kontraktet med säljaren var glasklart, lantmätarens gränser blev bekräftade och sockerbetorna mina.

Nu skulle området avgränsas med staket. För detta krävdes bygglov med avgift till kommunen. Men något lov beviljades inte för i Spanien existerar ett system med kommissioner. Man kan bygga vad som helst utan tillstånd bara man betalar rätt person. Jag satte upp mitt staket och anlade en parkering för 200 p-platser. Den fick namnet OLOFPARK. Bygglovsmyndigheten kom till platsen och hotade med polis (Guardia Civil). Sedan fick jag ett strafföreläggande på 1500 euros. Jag visste ju att det inte behövdes bygglov för att parkera bilar så jag anlitade advokat. Advokaten rådde mig att inte underteckna något eller lösa ut några rekommenderade brev. Mycket riktigt kom rekommenderade brev där brevbäraren ville ha underskrift. Ãr brevet från bygglovsmyndigheten i Jerez skriver jag inte under sa jag. Van vid sådana svar lämnade brevbäraren mig.


Jag inledde ett samarbete med den intilliggande baren. De skulle sköta övervakning och administration av parkeringen mot att de fick halva intäkterna. Det innebar att jag deklarerade alla inkomster, betalade skatt och moms. Likaså betalade jag sociala avgifter som om jag hade en anställd. Detta pågick under några år tills jag upptäckte att alla intäkter inte redovisades.

Sedan blev det Freddy som fick sköta underhåll och tillsyn. Reservera plats och betala gjordes istället med betalkort via internet. Antalet parkerade bilar ökade dramatiskt och jag kunde pensionera mig. Jag hade fyllt 70 år och tyckte att det var dags att ta ut pension. En sådan hade jag varje månad från Sverige sedan jag fyllt 61 år. Nu tillkom den spanska pensionen som utbetalades månadsvis plus extra utbetalningar till jul och sommar. Till detta kommer inkomsterna från parkeringen som överstiger summan av pensionerna. Jag lever i ett paradisklimat med tillräckliga inkomster.

Huset i Cadiz är en byggnad med tolv våningar och har totalt 100 lägenheter. Månadskostnaden per lägenhet var låg, enbart 75 euros, men huset är styrt av en maffia. Den bestod av fyra lägenhetsägare samt administratör och portvakt.

Maffian såg till att de fick kommission vid alla underhållsarbeten i byggnaden. Administratören och portvakten arrangerade dessa arbeten. Det var trasig centralantenn som berodde på att portvakten drog ur elkontakten till förstärkaren. Eller flyttade parabolantennen så det saknades signal. Eller stängda av säkringarna till porttelefonen. Eller klippte av en kabel till den elektriska garageporten eller porttelefonen. Eller tände och släckte lysrör i garaget automatiskt varje gång porten öppnades. Allt för att arrangera kostnader på olika sätt.

Efter min kritik av portvakten började denne kasta bort min post. All post saknades efter mitt Sverigebesök men kunde delvis återskapas med hjälp av internet. Majoriteten i huset hade fått klart för sig att de blivit systematiskt lurade och stöttade mig. I Spanien har jag fått lära mig att ignorera dumheter. Jag gjorde samma sak med den uteblivna posten som sedan kom på ett normalt sätt igen.

När någon från maffian hade presidentposten (ordförande i gemensamhetsanläggningen) blev kostnaderna större. Det skulle bytas hissar för tredubbel kostnad mot normalt. Eller frilägga pelare som var inbyggda i fasaden för att se om de behövde lagas. Eller måla om fasaden med en tät färg som krävde ommålning vart tionde år. Eller måla golvet i garaget varje år på underlag som var olämpligt för målning. Kort sagt renovering och underhåll gjordes för att skapa utgifter som sedan kunde ge kommissioner.

Pengarna (ca. 30% av kostnaden) delades mellan president, administratör och portvakt. Lägenhetsägarna fick betala och kunde inte göra så mycket åt det då maffian såg till att de hade majoritet på stämman. De flesta kände sig så lurade att de vägrade att vara med på stämmorna. 1-0 till maffian.

När lägenhetsägarna upptäckte att jag var byggnadsingenjör valdes jag till president. Fastigheten hade eftersatt underhåll så jag renoverade och förbättrade mycket. Det blev: Nya gasledningar i koppar, ny digital centralantenn med nya kablar till varje lägenhet, byte av firma för underhåll av porttelefon, handikappramper i entreen, ändrad dörrslagning i entreen så porten fungerade som en luftsluss, byte av alla gångjärn till rostfritt, renovering av postlådorna, ny garageport som var så konstruerad att den stängde vid blåst, renovering av fyra hissar med ny elektronik, nya räcken vid ramper, ny belysning i garage och entreen samt målning av järngaller. Jag misslyckades med att få järngallret utbytt mot ett dörrparti i rostfritt stål och professionellt underhåll av fasaden. Men jag hade sparat 200.000 euros åt föreningen genom att upphandla parallellt med administratören.

Majoriteten ville ha mig som president igen. Men jag hade tröttnat på maffians ständiga motstånd och portvaktens sabotage. Administratören skrev ut protokoll från årsstämman och jag som president skulle bara skriva under. Jag vägrade och vice presidenten (medlem i maffian) skrev under istället. Sedan följde nya arrangerade underhållsarbeten för att skapa kostnader. Jag känner mig som Don Quijote som slåss mot väderkvarnar. En uråldrig företeelse i Spanien.

Fasaden behövde renoveras. Den målades för tio år sedan med en akrylfärg över gammal silikatfärg. Den nya färgen andades inte utan väggen fylldes av fukt och armeringen rostade, Väggen hade mer än 100 sprickor och delar av fasaden började falla ner på gatan. Det var farligt för förbipasserande. Nu måste den lagas och målas på nytt. Jag tog in ett anbud som visade på 130.000 euro för att avlägsna den gamla akrylfärgen, laga och måla fasaden samt täcka murkrön med marmorskivor. När jag var i Sverige arrangerade maffian ett sammanträde de beslutade att förkasta mitt förslag och vi måste välja mellan två andra anbud istället. Båda dessa anbud hade den gamla akrylfärgen och ingen muravtäckning och den nya anbudssumman var 150.000. När vi skulle välja mellan dessa båda alternativ påpekade jag att nu skulle underhållet av fasaden skulle kosta tre gånger mer än normalt. En normal fasad behöver bara underhållas vart trettionde år. Nu skulle vi välja ett anbud som innebar renovering vart tionde år istället. Kommission så ofta som möjligt var maffians ide!

Men jag hade fått nog och ville inte ta ytterligare ansvar för fastighetens underhåll. Det får räcka med att kritisera och visa på alla dumheter för det finns viktigare saker i livet.

Spanien är som paradiset. Men här finns ormar av olika slag. Jag har en granne, en amerikan, som har en lägenhet mot väster och utsikt över Atlanten. Han har blivit ovän med sina barn och vill inte att dessa skall få ärva hans lägenhet. Efter samråd med advokat beslöt han sig för att sälja, men med rätt att få bo kvar under hela sin livstid. Lägenhetens värde var 300.000 euros men han sålde den för 100.000. Motiveringen till det låga priset var att han stod vid sitt ord. Han hade i fyllan och villan lovat en barägare att få köpa till detta belopp. Han hade kastat 200.000 euro i Atlanten för visa att han var stolt. Barägaren serverade honom whisky i ölsejdel och det gav resultat.

När jag återvänt från sommarbesöket i Sverige har några bekanta i Spanien dött. Orsaken är ofta relaterade till rökning eller alkoholmissbruk. Men ibland även pikanta händelser. En korpulent man (Pepe), som hade en lägenhet i ett grannhus, hade gått bort. Han var en duktig affärsman med tre olika glassbarer. Denna sommar hade han separerat från sin fru och lämnat henne och de vuxna barnen i lägenheten. Själv hade han köpt en villa i Chiclana och etablerat sig med en ung älskarinna. Han var i sextioårsåldern och den nya kvinnan knappt trettio år. Han använde Viagra och dog av en infarkt under sex-akten. Alla i kvarteret fick höra om hans öde av den försmådda hustrun. Men han dog förmodligen lycklig.

När jag vaknade en morgon i Los Canos så låg det en stor segelbåt uppspolad på stranden invid fyren. Jag gick den dryga kilometern och mötte ägaren, en amerikan. Båten var en Ketch, cirka 12 meter lång, med ett uppskattat värde på minst en miljon kronor. Den var välutrustad med vindroder och radar.
Amerikanen berättade att han hade för avsikt att segla över Atlanten och hem. Nu frågade han var i Marocko är jag? Han blev förvånad när jag upplyste honom om att han var i Spanien. Konstigt, för han hade lämnat Gibraltar kvällen innan och ställt in vindrodret på Kanarieöarna. Sedan hade vinden vänt och båten hade seglat norrut när han sov. Tydligen hade någon varningssignal inte fungerat vid kursändringen.

Båten låg nu på sidan när det var ebb men började att slå i klipporna när det blev flod. Det var angeläget att flytta båten längre upp på land så den inte tog mer skada. En bärgningsfirma anlitades som fick uppdraget att för femhundratusen kronor frakta båten till Barbate, laga skadorna och sjösätta båten i sjödugligt skick. Två stora kranar anlände och började flytta båten tio meter i taget mot fast mark. Här väntade en trailer för transporten.

Vid varje flytt skadades båten ytterligare. Det blev många flytt och många nya skador. Båten kom fram till Barbate och amerikanen vägrade betala innan den var sjösatt och sjöduglig. Då avbröt bärgningsfirman sitt arbete och båten blev liggande i Barbates hamn under lång tid. Varje år tittade jag till båten som blev i allt sämre skick. Allt värdefullt stals och såldes. Till slut var den värdelös. Enligt uppgift hade amerikanen försökt att hämta båten men stoppats av polisen.
Så småningom lagades och rustades båten och försvann från hamnen. Jag tror att det var någon lokal fiskare som gjorde ordning den och sedan sålde.

Bättre tur hade Ian en Skotte som förlorade ankarfästet och drev i land på sandstranden invid fyren. Segelbåtens namn var Spearhead och hade en Yanmar inombordsmotor. När han märkte att ankaret släppt ringde han sjöräddningen och bad om hjälp. Räddningsbåten kom men kunde inte få över en lina till segelbåten. De lämnade honom men ringde Guardia Civil som ryckte ut. Poliserna väntade på stranden och beordrade Ian att lämna båten. Han vägrade och poliserna vadade ut och hämtade honom med våld. Det blev arresten hela natten för Ian för att han vägrat lyda order. Skulle det ske igen väntade sex månaders fängelse.

När Ian satt i arresten vaktade Guardia Civil båten som låg tryggt uppspolad på sandstranden. Knappast några skador alls. Han hade köpt båten för tiotusen pund och utrustat den för lika mycket. Nu var han på hemväg efter en sex års lång resa i Medelhavet. Den mesta tiden hade han varit i den grekiska övärlden.

Ian anlitade en dykarfirma som ägdes av Salvador för att hjälpa till med bärgningen. Salvador ville ha 12000 euros för att bärga båten. Ian hade en försäkring som skulle betala kostnaden. Hans egen självrisk var endast 500 pund.

Det tog ett par veckor av väntan tills det var lämpligt att bärga. Maximalt högvatten och ingen vind var nödvändiga betingelser. Under tiden Ian väntade, hjälpte jag honom att vakta båten. Han bodde ju i den men måste ibland gå och handla och uträtta olika ärenden. Båten liknade en Olsson 29 och var byggd i massiv glasfiberarmerad plast. Urstark konstruktion som klarat sig med bara skrapskador. Enkelt att fixa till. Bärgningen utfördes med en kraftig grävskopa som lyfte och flyttade båten. Sedan drog Salvador ut båten på fritt vatten och bogserade den till Barbate. Försäkringsbolaget besiktigade och godkände den för fortsatt färd mot Skottland. Ian hade haft en otrolig tur och Salvador tjänat pengar.


Mer om detta äventyr har Ian skrivit själv och jag nämns om med mitt spanska namn Olof

Ians dagbok från Canos


Invid Los Canos finns en by som heter Zahora. Den fanns inte när jag köpte lägenheten i Los Canos. I byn bor spanjorer och utlänningar i hus byggda utan byggnadstillstånd. Gatorna är trånga då varje tomtägare försöker att utöka sin tomt genom att flytta gränsen mot vägen.

Tomtpriserna var låga och bebyggelsen växte lavinartat. Nu finns skola, hotell, barer, restauranger, affärer och kyrka. Ett bra exempel på spansk företagsamhet med dålig infrastruktur. Här finns många färgstarka personligheter.

I byn bodde en amerikan (Donald) som flyttat dit efter sin pensionering. För att få den vård han behövde när han åldrades anställde han en ung Marockan (Ali). Vi sågs regelbundet på någon av barerna på kvällarna. Donald var skröplig och Ali alltid välklädd med märkeskläder. Efter några år kom Ali ensam till barerna om kvällarna. Han körde alltid Donalds bil och gjorde de inköp som krävdes.

Vi vande oss vid den välklädde Ali och att Donald måste vara kvar i bostaden på grund av hälsan. Detta pågick under flera år tills jag läste i tidningen att ett mord utreddes i Zahora. Polisen hade hittat Donald nedgrävd i trädgården och Ali misstänktes för att ha mördat honom. Ali förklarade att han hämtats från Marocko för att hjälpa Donald. För detta fick Ali mat, bostad, kläder och en liten månadspeng. Dessutom skulle Ali få bo kvar i huset med oförändrade villkor efter Donalds död. Så dog Donald och Ali förstod inte hur han skulle göra för att inte tvingas flytta tillbaka till hemlandet. Därför grävde han ner Donald i trädgården och fortsatte livet som ingenting hänt.

Donalds pension kom in på VISA-kontot som Ali hade fullmakt att använda. Fastigheten var välskött och ingen reagerade för det fanns inget onormalt. Allt gick bra fram till den dag en släkting till Donald kom på besök. Då underrättades polisen, men Alis förklaring accepterades, och han fick återvända till Marocko. Nu utan bostad, mat, kläder och sin månadspeng.

I byn bor en holländare som heter Harry. Han är gift med en spanjorska och är utbildad trädgårdsmästare. För att köpa tomt och bygga hus i Zahora hade han arbetat ihop en förmögenhet i Saudi Arabien. Där hade han ett välbetalt arbete hos en schejk som har en stor tomatodling. Harry hade tjänstebil. En stor amerikansk bil som schejken tidigare använt själv.

Harry körde bilen när han behövde uträtta något ärende. En dag stannade han vi rött ljus och en flott amerikansk cabriolet stannade invid. Föraren var en yngre arab i tunika som ville imponera. I väntan på grönt ljus gasade denne för att visa att han hade en snabbare bil. När det röda stoppljuset växlade till grönt for grannbilen iväg som en raket. Harry körde lugnt vidare tills han såg att araben slagit runt med sin bil i en kurva. Då stoppade han för att se om han kunde hjälpa till, men araben var död. Sedan kom polisen och tog Harry till arresten, för de ansåg att han var skyldig till olyckan.

Här blev han kvar tills tomaterna började vissna. Då började schejken oroa sig för vad som hänt Harry. Till sist hittade schejken honom i ett fängelse hos polisen och han släpptes. Hade inte tomaterna vissnat hade Harry blivit kvar där. Nu lever han lycklig i Zahora.

En god vän till mig har en liten fiskebåt i Barbate. Han själv och en medhjälpare var hela besättningen men verksamheten gick lysande. De sju barnen fick var sin lyxvilla av sin far (skepparen) som själv bodde i en blygsam lägenhet.

En dag satt han och jag på baren i Barbates hamn. Titta där: Nu kommer en fiskebåt på sin sista resa. Båten lade till 10 meter från baren och genast körde flera skåpbilar fram. Besättningen lossade ett trettiotal 30-kils paket med haschis som lastades i bilarna för borrtransport. Bilarna försvann och istället kom Guardia Civil som klev ner i båten. Alla paket var försvunna och en granne i kaféet sa: Det gick planenligt. Jag frågade min gode vän vem grannen var och han upplyste mig om att det var skepparens son.

Dagen efter läste jag i tidningen att båten tagits i beslag men att bevis saknades. Båten var tjugofem år gammal och skulle skrotas men den sista resan inbringade en förmögenhet.

Smugglingen av droger från Marocko skapade välstånd i Barbate. Den skedde på på olika sätt. Vanligast var att fiskare som kom från fiskevatten utanför Marocko tog med sig några fardos. Det var en trettio kilos förpackning som kunde bäras som en ryggsäck. Fisket var bara en ursäkt för att kunna fortsätta med smugglingen. Marocko godkände spanska fiskare på sina fiskevatten för även de tjänade pengar på smugglingen.

När Spanien gick med i EU upphörde fisket utanför Marocko och det blev kris i Barbate. Nu skedde transporterna med snabba Zodiacs med dubbla 250 hk utombordsmotorer. Dessa båtar var snabbare än polisens båtar och svåra att upptäcka. Lasten av fardos var så värdefull att båtarna lämnades på stranden när lasten tagits tillvara. Oftast hämtades lasten av fyrhjulsdrivna motorcyklar som var terränggående. Det var nästan omöjligt för Guardia Civil att kunna gripa någon.

Istället upprättades vägspärrar där misstänkta bilar kontrollerades. Likaså kontrollerades misstänkta affärsrörelser som användes för penningtvätt. Med denna verksamhet var Guardia Civil framgångsrik och flera hamnade i fängelse.

Men många klarade sig. I Los Canos har vi en kvinna som kallas DrogMamma. Hon har flera villor som hon hyr ut. Några med läge alldeles vid sandstranden och med egen trappa ner. Hyresintäkterna var sådana att hon varje år kunde köpa en ny villa.

DrogMamma var gift men maken dog. Hon var ekonomisk och ville inte kosta på en likbil åt maken. Istället rullade hon in honom i ett lakan och satte honom i baksätet på sin bil. Så transporterades han till hemstaden och sin begravning.

Gång på gång gjordes husrannsakan i något av hennes hus och polisen fann mängder av fardos. Hon hade en duktig advokat som hjälpte henne förklara att hon levde på uthyrning. Vad hyresgästerna gjorde kunde hon ju inte lägga sig i. Hyreskontrakten var vattentäta och hyrorna var på papperet normala.

En av hennes villor ligger så till att den kunde användas som navigeringshjälp Smuggelbåtarna kom alltid på natten utan ljus som varskodde någon. I villans trädgård hade det placerats två lampor på tio meters avstånd. De bildade en enslinje som visade på en öppning i det klipprev som fanns utanför Los Canos. Nattetid smög smuggelbåtarna in och landade på sandstranden. Alla fardos lastades av och bars uppför trapporna och placerades i villans garage. Sedan flyttades båtarna till annan plats för att just den villan inte skulle bli misstänkt. Jag har själv vid flera tillfällen sett fardos i hennes trädgård. Alltid i samband med att Guardia Civil gjort sin husrannsakan.

Andra klarade sig inte. I baren, där jag sov första natten i Los Canos, fanns en son till ägaren. Han hade byggt fem villor som han hyrde ut under sommaren. Nu var han ansvarig för baren och drev den framgångsrikt. Han ertappades med smuggelvaror i sitt garage och fick näringsförbud. Familjen lyckades övertyga polisen att någon annan i familjen var ansvarig för baren. De fick fortsätta som vanligt men sonen fick sju års fängelse.

En annan barägare råkade också illa ut. Baren låg alldeles vid stranden och smugglarna fick använda den som lager. Näringsförbud och fängelse blev straffet för honom och en anställd. Den baren drivs nu av annan person.

Under alla år har jag anlitat en byggfirma från Los Canos för att hjälpa mig med renoveringar. Fadern som startat företaget är i min ålder och har överlåtit firman till sonen. Denne ville tjäna snabba pengar och hjälpte smugglare att lagra godset. Guardia Civil upptäckte detta och han fick fängelse och näringsförbud. Jag fick i fortsättningen använda annan byggare till mina renoveringar.

Stänga verksamheter på grund av inblandning i smuggling verkar vara svårt. Men används företaget för att tvätta pengar så stängs butiken. Otaliga exempel på detta finns i Barbate och Los Canos.

Nuförtiden har Barbate små inkomster. 2011 har kommunen inte kunnat betala sina anställda lön de senaste tre månaderna. Den lokala polisen strejkar men den federala polisen Guardia Civil arbetar som förut. Det saknas pengar, för den nyvalde borgmästaren avskedade inte den förra regimens funktionärer. På så sätt blev han vald men antalet funktionärer fördubblades. När dessa fått betalt saknas det pengar till kommunens anställda. Normalt är det så att efter ett val byts politiska funktionärer ut om ett nytt parti vunnit. Jag frågade en polis hur de klarade sig när de inte fick någon lön. Min familj har en förmögenhet och hjälper mig med det nödvändigaste svarade han.

Fackföreningar protesterar men inget händer. Borgmästaren skyller på att skatteinkomsterna är för låga. Men han anpassar inte mun efter matsäcken och då blir det som det blir. Barbate är ett bra exempel på mentaliteten i Sydeuropa och med den eurokrisen. Vi får se hur det går?

Livet går vidare. Joakim träffade sin förtjusande fru Fredrica och de har tre barn. På bröllopet träffades hela släkten Det var från vänster Henrik, Ulla och Jerker Fredrica och Joakim. Lill och Terje, Malu, Anders och Niclole.
Joakims och Fredricas barn är sportintresserade. Lovisa spelar fotboll och handboll samt tävlar i konståkning. Eric spelar fotboll.

Trots att de lägger ner mycket tid på träning, är de duktiga i skolan. Eric är en av de bästa i klassen i matematik. Så framtiden ser ljus ut. Lille Oscar sparkar boll så gott han kan. Kanske är det en del av arvet från mina föräldrar som upprepar sig. Det eviga livet.